Kommunen som inte längre finns

Stora målade porträtt omger bordet i styrelserummet i den gamla kontorsbyggnaden. I vanliga fall är det tyst och tomt här, men nu råder ändå en viss aktivitet. Vid det långa bordet tittar några entusiaster från Stiftelsen Bure Arkivpå fotografier från tiden då Bureå var en egen kommun, och från den ena kortsidan tittar patron Johan Marklund ner från sin ram. Han var högste chef för Bure Bolag från 1848 och det var också han som i slutet av 1800-talet initierade att Bureå skulle göra som andra orter och bryta sig ut från Skellefteå landskommun för att bilda en egen kommun och församling.

En skrivelse skickades in till kungen, men Johan Marklund fick aldrig uppleva kommunbildningen. Han dog 1898 och först 1913 kom brevet från Gustav V som godkände Bureå som en egen kommun, eller socken som det kallades på den tiden.

I år är det 100 år sedan Bureå kommun bildades och med anledning av det förbereder Bure Arkiv en utställning, som i juli öppnas för allmänheten. I utställningen finns bland annat en kopia av konungens svar, bilder på kommunvapnet och fotografier på allt från politiker till skolbarn.

– Vi gör vartannat år en ny utställning och ett jubileum är ofta ett skäl att lyfta fram något och detta är en viktig period för Bureå, när Bureborna fick makten. Vi har inte stött på någon annan som vill uppmärksamma jubileet och vi tror att många Burebor kommer att gotta sig i bilderna och det skulle också vara roligt om vi fick kontakt med någon som varit aktiv i kommunpolitiken i Bureå, vi har inte hittat någon än, säger Rolf Granstrand, ordförande för Bure Arkiv.

Stiftelsens uppgift är att bevara arkivmaterial från främst den skogsindustriella epoken i Bureå och att jobba för att göra det tillgängligt för allmänheten. Men även annan historia som rör Burebygden intresserar och därför bestämde man sig i vintras för att ta sig an kommunbildningen.

– I början av 1900-talet hade Bureborna inget inflytande, ingen fackförening på arbetet och de kommunala frågorna behandlades vid sockenstämman i Skellefteå ganska långt härifrån och man började tänka att 'vi kan nog ha glädje av en kommunal verksamhet', säger Rolf Granstrand.

– Vad man måste tänka på är att det här var en väldigt fattig tid. Min mor har berättat om hur de fick gå barfota till kyrkan i Skellefteå. Inte förrän de kom till Lejonströmsbron fick de ta på sig skorna för att inte nöta på dem, säger Egil Sundman, som är hedersledamot i Bure Arkiv och före detta ekonomichef på Bure Bolag.

I och med att Bureå kommun innehöll både arbetarsamhällen, kustbyar och byar med ren jordbruksmark fick kommunen hantera frågor av alla tänkbara slag.

– Bureå var ett slags välfärdsbygge i miniatyr. Det fanns skola, sjukstuga, ålderdomshem och när kommunen bildades var befolkningen faktiskt tre–fyra gånger större än Skellefteå Stad, säger Rolf Granstrand.

Från det att kommunen bildades och fram till 1940-talet ökade befolkningen för att sedan minska något, och i likhet med andra mindre kommuner började det bli svårare att klara av de högt ställda kraven från staten. Bureå kommun hade nått sitt slut och i slutet av utställningen finns så kopian av protokollet från januari 1966. Det var då som kommunfullmäktige, med siffrorna 17–13, beslöt att Bureå skulle ingå i Skellefteå kommun och ett knappt år senare blev det verklighet. Men att säga ”resten är historia” passar inte i det här sammanhanget, resten är i det här fallet nutiden.

Detta är en viktig period för Bureå, när Bureborna fick makten.

Patron Johan Marlund var under många år högste chef på Bure Bolag, ett företag som Egil Sundman senare kom att bli trogen till efter sin pensionering. Foto: Annika Eriksson.