Jag hatar att grilla. Det är något som jag är helt kass på och som jag (kanske just därför) också känner ett brinnande förakt för.
Det har så klart till viss del med min ofantligt dåliga teknik att göra. Har aldrig riktigt lyckats få till den där mytomspunna glödbädden, som bara ligger där med sina runda, varma former alldeles villig och bara väntar.
Det händer inte för mig. Och inte nog med att det leder till kolsvarta grillspett, det skvallrar tydligen också om min personlighet.
Lyssna på detta. För fem år sedan började jag skriva på en krönika som baserade sig på ett uttalande från min klasskompis Johan.
– Man är som man eldar, sa han, där han satt hukad över vedspisen i mitten av vårt då orenoverade kök i Bureå.
Det obehandlade furutaket i det redan lilla köket skänkte tyngd till uttalandet.
Johan är en sansad man. Han har kontroll över sina känslor och låter inte sinnet överrumplas.
Han eldade, inte helt oväntat, lika sansat och kontrollerat. La in pinne efter pinne i sakta mak för att hålla glöden vid liv.
Själv skapade jag endast intensiva eldar som fick det att klånk-klånk-klånka i kopparrören. Eldar som dog ut lika snabbt som de flammat upp.
Och lågorna gör mannen. Krönikan hamnade snabbt i papperskorgen, för jag blev rädd för personen som mina eldar skvallrade om:
Såg framför mig en ”more is more”-personlighet. En sådan som alltid tar en skopa extra kaffe i bryggaren trots att man vet att det blir för starkt. En sådan som inte nöjer sig förrän vartenda litet skrymsle av munhålan är fullt av Gott & Blandat.
Tror än i dag att teorin stämmer, till viss del. I alla fall på mig. Hursomhelst. Dessa eldar passar inte när man ska grilla och därför passar inte grillning mig.
Men det är inte därför jag nu, efter fem långa år, återkommer och blåser liv i denna tanke.
Det är nämligen så att jag har hittat en plats och en syssla som välkomnar mitt eldande precis som det är. Prisa Finland och prisa deras underbara bastukultur!
Bakgrund. Min svärmor kommer från Finland och varje sommar brukar vi vallfärda cirka 100 mil till hennes hemstad i Finlands sydöstra inland, bland annat för att träffa släkten. Slut på bakgrund.
Så, sittandes nakna i en vedeldad timmerbastu i Kesäpesä får jag och min svåger frågan:
– Så, har ni upplevt hundra grader ännu?
Nej, svarade vi, varpå vi fick veta att vi levde – saunastyle. Och gissa vad som krävdes för att komma dit? Intensiv och skoningslös eldning följt av mer intensiv och skoningslös eldning.
Så Johan, hur ska vi nu analysera detta?