Ätbart. Fabian Fransson provar att smaka harsyra. Foto: Jeanette Lövgren.
Äventyret börjar i Södra grundfjärden, vid en liten, liten bäck. Det här är stället som de flesta har hört talas om innan, bäcken ”där det hoppar så mycket fisk att man nästan skulle kunna ta dem med händerna”.
– Här är det mycket fisk och fågel på samma ställe, så man kan ofta se både havsörn och fiskgjuse, säger Patrik Nygren, som agerar som guide.
Och nog flyger en och annan fågel förbi. Men, trots att det börjar nalkas mot kväll, är det lite för tidigt för fisken att leka. Så vi kliver över bäcken och vandrar in mot skogen.
Lill Eilertsen har vandrat den här turen många gånger.
– För drygt tio år sedan insåg jag att vi inte behandlar vår natur så väl så jag satte mig i skolbänken. Jag är nu biolog, men pluggar fortfarande för att ta en masterexamen. För ett otränat öga ser det ut att som att vi har mycket skog, men det har vi inte. Är man i Skellefteå så ser man bara skog, men många organismer, djur och svampar kan inte leva i den, berättar hon.
Den skog vi nu vandrar igenom, bara ett stenkast från havet, är unik. Det är första generationens skog och man kan se hur den formats efter havet och landhöjningen.
– Det är lätt att bli hemmablind, men den här sorten skog finns bara i Bottenviken. Den kallas för landhöjningsskog, säger Patrik.
Han pekar ut rödlistade arter längs vägen, såsom harticka och granticka – de är knutna till de grova och döda träd som skapas i en orörd skog.
– En gammal, naturligt föryngrad skog som fått utvecklas utan ingrepp under lång tid kallas naturskog, och det är just sådana skogar som nästan försvunnit i Skellefteå kommun, förklarar han.
Vissa i gruppen ställer frågor efter vägen. Andra följer bara med och lyssnar. Anna-Lena Lindqvist pekar ut fnöskticka som växer på ett träd – en svamp med oanade användningsområden. Förr i tiden användes den till att tillverka kläder, som medicin och för att göra upp eld. Anna-Lena plockar även upp en lysticka.
– Den kan man använda för att färga ullgarn lila. Det funkar inte med bomull, men olika naturmaterial kan man färga, berättar hon.
Patrik finner växten harsyra på marken och 9-årige Fabian Fransson är modig nog att vara den förste som smakar av den.
– Först ... sallad och sedan soda, så beskriver han smakupplevelsen.
– Ja, lite syrligt, fyller Patrik i.
När vi arbetat oss genom både ung skog och äldre skog är det dags att gå tillbaka till den lilla bäcken, nu när det börjat skymma är det förhoppningsvis dags för fisken att hoppa fram där genom vattnet. Men så när på någon enstaka fisk är det stilla lugnt och det spekuleras i huruvida det är vår närvaro som får fisken att vända om eller om det ligger en gädda och lurar.
Först när himlen börjat övergå i en ljusrosa färg och flera i sällskapet redan åkt hem börjar röra sig ordentligt i vattnet och äntligen händer det som de flesta väntat på. Det hoppar och kokar i bäcken och entusiastiska röster börjar ljuda.
– Kolla vilken jättemört!
– Och vilken abborre, den är så stor att den måste simma på sidan!
Först ... sallad och sedan soda.
Biolog. Lill Eilertsen värnar om skogen. Foto: Jeanette Lövgren.
Entusiastisk. Under promenaden visar Patrik Nygren den ”finaste björken i hela Skellefteå. Det växter till och med en liten gran på den” förklarar han. Foto: Jeanette Lövgren.
Fikapaus. Ett sista stopp innan det spanas efter fisken. Foto: Jeanette Lövgren.
Istället för att simma rakt igenom bäcken vände fisken ofta halvvägs till åskådarnas besvikelse. Foto: Jeanette Lövgren.
Svampspaning.Fnöskticka växer på trädet. Anna-Lena Lindqvist har koll. Foto: Jeanette Lövgren.
Liselotte Nordén tar en närmare titt på en harticka. Foto: Jeanette Lövgren.
Resultat. Först när det blev mörkt kom fisken igång med sin lek. Foto: Jeanette Lövgren.