Det finns inget sätt att linda in det på, så jag kommer bara säga det rakt ut. Jag är nöjd med mig själv. Kalla mig självgod, men så är det.
Den stora frågan är hur jag ska kunna återskapa denna fenomenala känsla av välbehag för mina barn.
Om inte min kunskap i ämnet är totalt förlegad tycker jag mig minnas att en person skapas av jämna delar arv och uppväxt. Det ena går det inte att göra speciellt mycket åt, men det andra är i mångt och mycket föräldrarnas ansvar.
Eftersom jag är nöjd med mig själv måste ju även min uppväxt ha varit riktig fin – och det är mina föräldrars förtjänst.
Så den stora frågan om hur jag ska återskapa känslan är ju egentligen busenkel. Det är ju bara att göra exakt som mina föräldrar gjorde när jag och brorsan var små.
Och då menar jag exakt. Det har blivit typ tusen gånger enklare sedan vi flyttade in i mitt barndomshem.
Ta logi till exempel.
Självklart ska det mellersta rummet vara det äldsta barnets sovrum och självklart ska föräldrarna sova i det vänstra rummet – för så hade ju vi det i slutet av nittiotalet! Boom.
Min hustru såg inget sjukligt med den maniska rumsfördelningen, så vi körde på det gamla, beprövade konceptet.
Men tro inte att den här planen är utan hinder. För det första är det svårt att veta vad som är värt att efterlikna och vad som inte är det. Kanske jag i min färd att följa någon annans syn på uppfostran kommer missa det som vore mest lämplig för mig och mina barn?
Sådana tankar måste man krossa i sin linda. Annars har man inte kraft att stå emot de större hindren. Som när mamma fick höra om vår plan för rummen.
– Vad kul! Vet ni att vi sov i samma rum - med samma sängar – när vi flyttade in i huset.
Å herregud. Sängarna hade vi lagt beslag på när vi flyttade till Umeå för ett antal år sedan. Kändes inte fullt uttjänta och de dög gott för två studenter. Sedan har de liksom bara följt med.
Hursomhelst. Efter den lilla biten information från min mamma blev det ilfart upp till första bästa möbelvaruhus för att införskaffa första bästa säng. Som grannen presenterade det för sin sambo när han hjälpte mig att packa ur sängarna:
– Han är rädd för att jucka i gamla hjulspår.
Jag menar, egentligen inte, det är ju precis vad jag försöker åstadkomma – bildligt talat. Men i just detta fall öppnar det upp för en rad obehagliga tankar. Som att jag och min son i teorin kan ha blivit skapta på samma Dux-madrass.
Just den biten upprepning blir inga barn lyckliga av direkt.