Maria Ross klappar om sina spralliga jättefåglar. Foto: Jeanette Lövgren.
När de kom hem till Maria Ross i Klutmark var de inte större än en dryg decimeter var. Djupt blågröna var de på den tiden, lite glittriga också. Och alldeles kritvita inuti när näbbarna hackat hål i skalet.
- Skalen är väldigt hårda, berättar Maria som köpte fyra ägg från en uppfödare i södra Sverige. Av fyra blev det till slut två fullt utvecklade och levande emukycklingar som numera vuxit till sig och blivit tonårsspralliga. I april nästa år kan de fira sitt ettårskalas.
De hoppar, skuttar och rusar omkring ute i hagen som ligger i direkt anslutning till ladugården där de bor. De vrider sina ormliknande svanhalsar på de mest halsbrytande sätt. Ingen skulle bli förvånad om de en dag slår knut på sig själva.
Och kommer någon med något stort och blankt, till exempel en kameralins, då vill de väldigt gärna kika närmare på den: "Titta vad den blänker, den måste vi picka på."
Och så gör de det. Hårda näbbar pickar nyfiket, men försiktigt, på besökarnas händer och nafsar intresserat på de stickade yllevantarna.
- När vi satte upp stängslet runt hagen försvann inte en enda blank märla. Det fick bara inte hända!
- Det här är jätteroliga fåglar och mina är verkligen tama. Jag har inte hört att det är någon mer som har emuer här i norr, fortsätter Maria och visslar till sig sina kelgrisar som inte är lika långa som matte än, men vänta bara ett år eller så:
- En emu kan bli uppåt en och åttio.
Tunga blir de också, sådär 30–45 kilo och springer fort gör de, uppåt 50 kilometer i timmen med höga benlyft och framåtriktade fötter. Jämfört med ett människoknä så böjs ett emuknä åt motsatt håll, som en armbåge.
Folk som av någon anledning kommit till gården, till exempel för att snickra på det nya huset som håller på att växa fram, har gjort stora ögon inför åsynen av dessa exotiska fåglar som inte kan flyga, kommer från ett betydligt varmare land och som älskar att bada.
- I somras upptäckte emuerna snabbt barnens uppblåsbara bassäng. Den gick sönder när de hoppade i och rev upp hål med klorna. Sedan har vi ett dike härnere där de också kan bada. Får de syn på en vattenpöl så kastar de sig ner i den.
Hur emuerna skulle klara sig på djupt vatten, det vet inte Maria. Visserligen paddlar de med fötterna, men några mästersimmare är de nog inte, det finns inte en tillstymmelse till simhud mellan de tre tårna.
Dessutom drar de dunlika fjädrarna åt sig vatten så att fåglarna blir ännu tyngre.
Apropå vatten – medan de busar runt i hagen och låter sig bli klappade här och där, även av besökarna, så stannar de ibland upp och äter lite snö. De verkar gilla det skarpt, båda Tok-Fiorna.
Än så länge är Tok-Fia deras gemensamma arbetsnamn. Maria tänker vänta med att namnge dem på riktigt tills de blir vuxna och könsmogna om något år. Först då går det att avgöra vad de är för sort: Tjej och kille? Tjej och tjej? Kille och kille?
- Hanar och honor får olika läten som vuxna, det är så man skiljer dem åt. Honorna har ett trummande ljud, det är svårt att beskriva hur det låter.
Just nu har dessa växande, lekfulla strutskusiner ett läte som helt enkelt måste beskrivas som kycklingpip.
- Pip-pip-pip-pip, piper ena Tok-Fian och nappar åt sig lite ull från reporterns gamla fårskinnsrock.
Att Maria ville ha just emuer hemma på gården, förutom alla andra fåglar som bor där, beror på att hon är djurnörd ända in i märgen, en riktig fågelkvinna. Djurintresset hör inte bara fritiden till, det är lika starkt under arbetstid.
- Jag är djurskötare och jobbar åt mina svärföräldrar som har 65 mjölkkor och bor härintill.
Meningen med emuerna är inte bara att de ska vara ett trevligt sällskap. Maria ser på alla djur på gården med bondeögon. Förutom ett par mys-kaniner som är barnens, så är alla djur nyttodjur på sitt sätt: Hundarna hjälper till vid jakten, katterna håller rent från råttor och möss, hönsen lägger ägg.
Vad gäller emuerna så hoppas hon verkligen att det ska visa sig att det är ett par, alltså kille och tjej, så att det kan bli ägg. Ägg som honan värper på vintern och som hanen ruvar i flera veckor.
Det är också han som tar hand om kycklingarna när de har kläckts. Så går det till i det fria i emuns hemland, Australien, och så kommer det att gå till på Klutmarksheden.
Ännu har Maria inte haft möjlighet att smaka emukött, men ser fram emot att få göra det en dag. Blir det kycklingar i framtiden, då kommer åtminstone en fågel att slaktas.
- Emuer lever bara i par. Man kan ha dem i grupper tills hormonerna kickar in, sen börjar de slåss och kan bara leva hona och hane. Det är inte som med höns, att en hane kan ha flera honor.
