Ingen ville ha den broderade tavlan. Då gav Maria Nilsson den ett nytt liv.
Man behöver bara kliva in i det lilla huset i Eriksdal och kasta en blick på köksgolvet – typiskt 70-tals-medaljongmönster i brunt, gult och orange – för att fatta att här bor det en förnöjsam människa.
Komplettera sedan synintrycken med att ta en titt på Marias varma, praktiska kläder. Sockorna och schalen har hon tillverkat själv, byxor och tröja är secondhandfynd. Fast fynd är förstås inte det rätta ordet, inte i Marias värld.
- Hela outfiten kostade 100 kronor, bara tröjan kostade 75. Det är ju billigt, men för mig är det ovanligt dyrt.
Så talar en person som kan själv och är van att leva med små inkomster och ännu mindre utgifter.
Fårullsvästen och takkronan är egentillverkade och i en korg på köksbänken ligger ett gäng hemodlade pumpor och eftermognar och en av dem är riktigt stor.
- Det är en rysk sort. Den blir bäst i vår, då har den fått den rätta orange färgen inuti och smakar riktigt sött och gott.
Det hyrda huset ligger på Marias hemgård som numera ägs av hennes syster med familj. Här har hon sina får, sitt växthus och sitt trädgårdsland. Inne i huset med den intakta 70-talsinredningen (minus köksväggarna som var bruna men målades gula) har hon sin fantastiska samling av allt möjligt som med tiden kommer att förvandlas till något användbart.
Maria, som just nu går en ettårig kurs i forntida smide och metallhantverk på Bäckedals folkhögskola i Sveg och lär sig att tillverka olika sorters verktyg, har självhushåll och hantverk som livsstil och framtidsmål.
Det började i snickarboden hemma på gården när hon var sju år och tillverkade "pistoler" för cowboys och indianer.
- Sedan kom jag på att jag kunde limma fast några träribbor på tyg så att jag fick en solfjäder att leka med. Jag har generna på min sida, morfar snickrade och mamma håller också på med hantverk.
Kurserna har avlöst varandra; från den gymnasiala textilutbildningen i Skellefteå till grundläggande trädgårdsutbildning och snickarkurs. Under årens lopp har Maria hunnit bo både i Göteborg och i Umeå.
- Efter nio år som kyrkvaktmästare i Kågedalen sade jag upp mig från jobbet och började sy upp en egen klädkollektion.
Denna kollektion, som visades upp under Hållbarhetsveckan i höstas, är 100 procent återbruk. Att göra nytt av gammalt, det är det som är Marias grej och hon är särskilt förtjust i begagnade slipsar, de kan användas på en massa olika sätt.
Nu vore det förstås himla kul att få se henne mannekänga omkring i några av sina fantastiska skapelser, men se det går inte alls.
- Jag syr väldigt sällan åt mig själv, jag använder aldrig finkläder. Istället syr jag åt andra. Innan jag sätter igång så tänker jag att den här klänningen skulle passa bra på den eller den.
Nåja, någonting har hon ändå sytt åt sig själv. Förutom västen av fårull så finns en vacker ylleväst med broderi som faktiskt är hennes privata.
- Broderiet har jag sytt fast på baksidan och sedan klippt fram. Ursprungligen var broderiet en tavla.
Så är det med allting: Ursprungligen var det något annat. Och allt har inte grävts fram ur en fyndlåda på loppis. Mycket har hon fått.
Folk som vet vad hon sysslar med kommer dragande med både det ena och det andra och Maria tar emot för rätt vad det är kan ett par slitna kostymbyxor vara väldigt bra att ha.
Av överdelen kan man göra en praktisk väska, benen blir necessärer och det som blir över fina armband.
Vägglampetten som skimrar så vackert i rött, blått och guld är luffarslöjd och består av ölburkar. Hur nu sån´t går till för Maria är inte bara vegetarian, hon är nykterist också.
- Jag plockar burkar efter vägarna. Det är otroligt vad folk slänger mycket.
Visst är det bra att besitta gränslös fantasi, särskilt om man kombinerar den med gränslös sparsamhet. Det är så man hushållar med jordens resurser. Minsta lilla bortklippta tygbit kan komma till nytta längre fram.
- Jag hade kvar några små små remsor av ett tyg med batiktryck. De remsorna broderade jag fast på ett klockarmband. Det blev jättesnyggt.
Att tillverka det man behöver med hjälp av det man råkar ha hemma, det ger en inre tillfredsställelse som varar länge: Mycket längre än inköpet av en ny pryl. Att se möjligheterna med allt, inte problemen, är en gåva som går att träna upp. Ta bara den senaste tröjtvätten.
- Det blev fel på tvättmaskinen, den gick i tre och en halv timme och när luckan öppnades var det riktigt varmt därinne.
Stora tröjor blev små tröjor. En av dem verkar vara lagom stor för systerdottern och av de övriga kan det bli allt möjligt praktiskt, tofflor till exempel. Stickade plagg som krympt kraftigt och valkats ihop förvandlas till tyg som det går att klippa i.
Även om den nuvarande utbildningen går ut på att lära sig tillverka egna verktyg så släpper inte Maria sitt grundintresse - textil.
- Jag vill sy upp en ny kollektion och lyfta fram kvinnors handarbeten, det finns så mycket virkat och broderat som man kan göra något riktigt bra av. Och så skulle jag vilja göra en herrkollektion också.
Jag vill sy upp en ny kollektion och lyfta fram kvinnors handarbeten.
Ett överblivet broderi kan göra underverk.
Ljuskrona tillverkad av ölburkar och kapsyler som suttit på flaskor med alkoholfritt nattvardsvin.
Älgskinnet kommer från Högdals jaktlag.
Eftersom Maria går en smideskurs just nu så passar broderiet extra bra på hennes kasse.
Några ölburksringar blir en fin dekor på ett armband.
Lådan är full med gamla broderier.
Maria tillverkar vantar med hjälp av ett riktigt gammalt hantverk - nålbindning.
Allt som hänger på galgarna har tidigare varit något annat.