Stöd. Kalle Lindh menar att ingen klarar en sådan här kris alldeles ensam. ”Att jag tog hjälp av andra är avgörande för att jag klarade av allt”, säger han. Foto: Lars Eriksson.
Klockan är 18 och Kalle Lindh är på väg hem efter en lång arbetsdag på Gulf-macken. Luften är bitande kall, ner mot 30 grader. Om cirka 40 minuter kommer stora delar av hans liv att gå upp i rök, men det är han helt ovetande om just nu. Istället är det mest glädje och framtidstro som snurrar i hans tankar. De svåra åren är förbi och nu är det dags att skörda frukterna av flera års hårt arbete. Jul och nyårshelgerna är precis över och siktet är inställt på det nya året som har så mycket bra att bjuda på – trodde han.
– Jag hade lagt budget för det nya året och allt såg positivt ut. Nu skulle vi kunna anställa och få utdelning för allt hårt arbete vi hade lagt ner.
Att driva en bensinstation är inte det enklaste, men Kalle och hans mack gick mot strömmen.
– Trenden i branschen är att det stadigt går nedåt, men vi ökade. Det kändes riktigt bra. Jag satt och planerade trevliga saker och kände mig nöjd med att vi hade ökat vår omsättning de två åren jag drivit Gulf-macken.
När Kalle startade macken 2013 var det landets första Gulf-mack, i dag finns det närmare 60 anläggningar. Kalle påpekar att alla Gulf-stationer drivs av lokala och fria handlare, småföretagare med andra ord. Gulf är bara ett varumärke som de lokala stationerna säljer sin bensin under.
– Jag inte har ett stort bolag bakom mig. Istället för att heta Kalle Lindhs bensinstation så heter jag Gulf. Allt jag gjort har jag gjort med egna pengar och resurser. Vi har slagits mot de stora jättarna som har mycket resurser. Det har varit lite som David mot Goliat ibland, men vi lyckades hitta vår egen väg.
När Kalle kommer hem, den där olycksaliga dagen i januari, äter han middag och lägger sig på soffan.
– Jag råkar slumra till.
Telefonen ringer en gång och ytterligare en gång till, men Kalle sover vidare. När det till slut plingar på dörren vaknar han upp ur sin middagslur. Då är klockan ungefär tjugo i sju.
– Det är min kollega Anton Lindberg som stormar in och berättar att macken brinner.
Kalle sliter med sig en brandsläckare och springer tillsammans med Anton mot bilen.
– När vi svänger ut på E4 och kör över Viktoriabron så ser jag en svart pelare med rök. Snabbt förstår jag att det brinner ordentligt.
Någon minut senare är de framme vid macken och då är brandkåren redan på plats. Kalle kastar sig ut ur bilen och springer mot macken med brandsläckaren i högsta hugg.
– Jag ser jag att rökpelare står upp från Kryssets sida och att det lyser precis som vanligt i vår butik. Då tänkte jag: ”Det här är ju lugnt.”
Kalle har gått ett flertal brandutbildningar genom åren så han tvekar inte utan är på väg att kliva in i butiken för att se vad han kan göra.
– Där möts jag av en fullt utrustad rökdykare som motar bort mig.
Brandmannen förbjuder Kalle att gå in och förklarar att det förmodligen inte finns så mycket att göra i det här läget. Han undrar om det är något de ska försöka rädda innan lågorna slukar allt.
– Det blev en chock och jag frågar: ”Vad är problemet det är väl bara att släcka”.
Brandmannen förklarar att branden redan har spridit sig och att det strax kommer att ta fart eftersom att elden ligger under taket och lurar.
Efter att brandmännen hjälpt till med att rädda två datorer, som senare visade sig vara fel datorer, finns det inte så mycket Kalle kan göra. Han och Anton tar med sig sin chockade kollega, som var den som jobbade den aktuella kvällen, och sätter sig i bilen.
– Där satt vi och bara tittade på eländet. Vi såg hur lågorna flammade upp och spred sig mot butiken. Då förstod jag att det var över så jag sa till de andra: ”Nu åker vi härifrån”.
Läs också: Brandnattens liverapportering
Sagt och gjort så lämnar den chockade och ledsna trion sin arbetsplats. De ringer runt till alla anställda och samlas hemma hos Anton. Det ofattbara är svårt att ta in och det tar en stund innan alla riktigt förstår vad som har inträffat. Alla känner sig väldigt ledsna, men för Kalle är det mer än så.
– Jag hade lagt ner en stor del av mitt liv i macken och helt plötsligt var allt borta.
Det blev endast ett par tre timmars sömn under natten innan han dagen efter besöker macken igen. En mack som ligger i ruiner och ryker.
– Dagen innan hade jag suttit där på kontoret och jobbat, men nu var det bara en stor askhög kvar. Vanligtvis brukar jag kunna ta nya tag, men då kändes allt hopplöst.
Första veckan efter branden var jobbig och han kommer inte ihåg mycket av den.
– Det var en hemsk vecka. Jag brukar vara ganska stark i de flesta situationer, men det är nog första gången i mitt liv jag känner mig handlingsförlamad.
Som företagare kunde han inte bara lägga sig ner och ge upp. Det fanns akuta arbetsuppgifter och försäkringsbolaget skulle kontaktas. Därför bildade han en liten ledningsgrupp i företaget som skulle hantera den akuta situation som de hamnat i. Nu handlade det om att hitta en väg ut ur detta. Alla var de drabbade på ett eller annat sätt. De anställda hade ingen arbetsplats kvar och Kalle hade förlorat sitt livsverk.
Efter att försäkringsbolaget gett sitt godkännande kom framtidsbeslutet ganska snabbt.
– Vi kom fram till att vi skulle bygga upp macken igen. Då började jag vakna till liv igen.
Fast försäkringsbolaget hade gett sitt klartecken så var det ärendet inte en enkel hantering för småföretagaren Kalle.
– Allt hade ju brunnit upp. Jag kunde inte bevisa någonting.
Första tanken var att säga upp all personal, men Kalle och hans ledningsgrupp kom fram till att de skulle behålla personalen. Beslutet innebar att de satt med stora utgifter, men inga inkomster.
– Skulle vi starta upp så kunde vi inte göra oss av med vår personal, så var det bara. Det blev också en drivkraft för att komma igång så fort som möjligt. Vi behövde intäkterna.
De satte upp som mål att träffa personalen minst en gång i veckan, allt för att hålla ihop gruppen och få alla att känna sig delaktiga.
– Vi tänkte lite tvärt om, så vi skippade alla dystra möten och träffades istället under lättare former. Vi spelade spel, fikade och hade roliga kvällar.
Processen med att fixa fram en tillfällig byggnad påbörjades snabbt. Exakt två månader efter branden öppnades butiken igen, då i de provisoriska byggnaderna.
Trots att allt gick ganska bra och kunderna började strömma tillbaka så vände så småningom tankarna om en fortsättning.
– I början handlade det om att få tillbaka mitt livsverk, men saker och ting förändrades.
Krysset, som var Kalles hyresgäst, bestämde sig för att flytta. Stationshuset fick inte byggas på samma sätt som den ursprungliga byggnaden var utformad. Nya säkerhetsregler satt käppar i hjulet. Dessutom hade de tappat kunder till sina konkurrenter.
– Jag vet att fler stationer måste läggas ner på grund av dålig lönsamhet. När jag lade ihop alla dessa faktorer så kom jag fram till att det inte var värt riskerna med att bygga upp verksamheten igen.
Nu är macken stängd och ute till försäljning.
– Jag brukar inte ge mig så lätt, men den här gången så har jag insett att jag inte bara kan gå på tjurighet. Alla av mina anställda har fått nya jobb och det känns bra.
Nu är Kalles jobb att avveckla sitt livsverk och se till att han får någon som tar över. Det finns intressenter, men vem eller vilka vill han inte avslöja. Vid nyår räknar han med uppdraget är slutfört och först då kommer han att ta itu med sin egen framtid.
– Jag vill stänga det här kapitlet helt innan jag tar itu med nya mål i mitt liv. Det jag har lärt mig, de här sex månaderna, har stärkt mig.
Vi såg hur lågorna flammade upp och spred sig mot butiken.