Hemma. På baksidan av huset, i trädgården gifte sig Anna-Ellen och Samantha Edström. Foto: Lars Eriksson.
Att Anna-Ellen och Samantha Edström älskar varandra råder det ingen tvekan om. De kastar hela tiden kärleksfulla blickar på varandra. Deras händer är sammanflätade när de sitter hemma vid köksbordet i Hjoggböle och berättar om det känslostormande ögonblicket för fyra år sedan när deras blickar för första gången möttes. Blickar som förändrade allt.
– Jag kan inte se mig själv med någon annan person i resten av mitt liv, säger Samantha.
De två kvinnorna började sin bekantskap på nätet, de sökte vänskap och absolut inte kärlek. Till slut bestämde de sig för att träffas över en kopp kaffe hemma hos Samantha. Då slog kärleken till.
– Jag öppnade dörren och såg hennes leende. När vi satt tillsammans var jag nervös, men jag kände direkt att den här människan kan jag inte släppa, berättar Samantha.
För Anna-Ellen var det ett lika känslostormande ögonblick i dörröppningen.
– Ja! Det var kärlek direkt. Jag fastnade för hennes ögon. Men det mest besvärliga var att jag inte skulle träffa någon partner utan bara var ute efter vänskap, säger hon.
Efter att kaffestunden var slut kramade de två kvinnorna om varandra och skildes åt. Båda kvinnorna förstod att det skett något som gjorde att de inte kunde släppa varandra. Samantha gick hem till sin dåvarande sambo, en man som hon bott ihop med i flera år, och la alla korten på bordet.
– Jag berättade att jag hade blivit dödskär i en tjej, att det bara hade sagt klick.
Nu gick det fort. Hon gjorde slut med sambon och fyra dagar senare flyttade hon in hos Anna-Ellen.
– Det kändes konstigt och förvirrande att ha de här känslorna, och så kraftiga dessutom, säger Samantha.
Anna-Ellen hade tidigare haft ett långt förhållande med en annan kvinna. Men det här med att vara homosexuell eller inte, är något som de inte lägger så stor vikt vid. Det handlar om kärlek mellan två individer och inget annat.
– Jag brukar säga att jag är Samantha-sexuell. Det är henne jag vill ha och ingen annan, slår Anna-Ellen fast.
För Samanthas mamma i USA blev vetskapen om att dottern hade flyttat ihop med en annan kvinna jobbig att hantera. Men hon har nu förlikat sig med det och var dessutom med på bröllopet.
Det var en präst från Svenska kyrkan som vigde dem, men platsen var inte i så traditionell.
– Vi gifte oss här bakom huset. Det kändes som det rätta stället, säger Samantha.
Vädret växlade och ena stunden stod bröllopsparet under tak för att i nästa stund flytta ut i solen som bröt igenom molntäcket emellanåt. Gästerna fick däremot hela tiden stå under det skyddande taket.
Familjebildandet för samkönade par är inte lika enkelt fixat som det i normala fall är för heterosexuella par. Samantha och Anna-Ellen har planer på att skaffa barn, men har inte riktigt bestämt sig för när och hur. Alternativen är att genomgå konstbefruktning eller att adoptera.
– Om det blir inseminering kommer vi att göra det i Danmark. I Sverige måste vi genomgå en utredning för att se om vi är lämpliga som föräldrar, innan en inseminering kan bli aktuell. Jag tycker inte att det är okey att vi ska behöva utsätta oss för en psykutredning bara för att vi lever i en homosexuell relation. Det är otroligt diskriminerande, säger Anna-Ellen.
Adoption är inte heller en enkel lösning. I dagsläget finns enbart möjligheten att adoptera Svenska barn eftersom att inga andra länder godkänner homosexuella par som föräldrar. Familjerätten gav inte Samantha och Anna-Ellen något hopp om ett svenskt barn.
– Vi fick svaret att det var omöjligt för att vi var ett homosexuellt par. De kan inte säga att det är omöjligt. Då gick jag i taket, säger Anna-Ellen upprört.
Parets ständiga blickar och små lätta beröringar på varandra visar att det krångliga och byråkratiska familjebildandet inte har påverkat deras kärlek och ömhet till varandra.
– Ju mer jag lär känna Anna-Ellen desto fler saker har jag att älska hos henne. Även de sidor jag irriterar mig över, älskar jag. Det är en härlig känsla, förklarar Samantha.
Ja! Det var kärlek direkt.