– Det var verkligen speciellt, och så långt från våra norrländska skogar man kan tänka sig! Provet hölls på vingårdar och på öppna, kuperade fält, säger ägarna, som nu förvarar pokalen hemma i Frostkåge.
Tack vare att Urax gjort bra ifrån sig på andra tävlingar fick han representera Sverige och konkurrera med 16 andra hundar, från åtta olika nationer. För att få delta i Europapokalen krävs det att hunden är en inhemsk ras, som till exempel hamiltonstövare i det här fallet.
Hundarnas prestationer bedöms i flera moment. Man tittar bland annat på hundens förmåga att driva harar, hörbarheten på skallet och kontakten med föraren.
– Efteråt hade vi ingen aning om resultatet. Men Urax hade arbetat utan avbrott i fyra timmar och hunnit resa fem harar, trots storm! Så jag och P–O tittade på varandra och sade ”Visst har han jobbat på bra?”, säger Britta.
Det tyckte domarna också, som gav honom ett välförtjänt tredjepris.
– Det är jättekul med framgångar, men det betyder inte att en hund får ett högre värde hos oss. Det är vår roliga vardag tillsammans som gör Urax till en fantastisk hund. Alla dagar vi sitter i skogen, vid elden och lyssnar till drevet, säger Britta.
Förutom tävlingsmomenten var det mycket annat i San Marino som gick hem hos paret.
– Det var en riktig naturupplevelse med alla öppna vidder. Dessutom är själva arrangemanget väldigt trevligt. Vi lärde känna nya människor och åt middag tillsammans på kvällarna, säger P–O.
Hos Britta och P–O behöver Urax sällan gå rastlös. Inte nog med att han har sällskap av en katt och ytterligare två hundar; varje dag får han dessutom gå eller springa ungefär en mil.
– Att gå ut med hundarna ser jag inte som något jobb. Det hamnar på nöjeskontot, säger Britta, som en gång i tiden inte ville skaffa hund.
– Jag sade till P–O: ”Nog får du skaffa hund, men då flyttar jag”, skrattar hon.
Det har nu gått femton år sedan familjen skaffade sin första hund, en fågelhund som de senare tvingades avliva då han förlorade hörseln.
– Det är ett ansvar som jag tycker man ska ta som hundägare, trots att det är jobbiga beslut, säger Britta.
Vid det tillfället hade de redan skaffat sin första borderterrier, och sedan dröjde det några år innan det blev premiär för stövare.
– Vi hade verkligen tur med Urax, att vi hittade rätt, säger Britta.
Både Britta och P–O tycker om att jaga, och sedan i september har de tillsammans med Urax avverkat 76 jaktdagar. Men bössorna får ofta stanna i vapenskåpet, då det inte alltid är en jakt på bedrifter.
– Vi ger våra hundar mycket tid, och leker mycket med dem. Vi tycker det är viktigt att de ibland bara får vara, utan att prestera, säger Britta.
Stövare används oftast specifikt för har– eller rävjakt, så när det kommer till rådjursjakt får de två borderterrierna hänga med istället.
Eftersom Britta dessutom är intresserad av hundutställningar, tittade hon extra noga på stamtavlan och meriterna innan det blev någon stövaraffär.
– Jag sade till P–O att jag hade hittat en intressant parning. Han frågade vart någonstans, och det visste jag inte. Men det visade sig att det var i Ersmarksbodarna!
Som en bonus kunde de alltså hämta Urax bara någon mil från hemmet.
– Ett stort tack till uppfödaren för den fina hund vi har fått, säger hon.