Frälsningen. ”Det är egentligen osannolikt att jag vill bli präst, men nu vill jag det”, säger teologistudenten Kristoffer Lundquist, Bureå. Foto: Lars Eriksson.
Han sitter längst bak i den stora och mäktiga kyrkan i Bureå. Kristoffer Lundquist, 33 år, har hittat hem. Gud har omfamnat den tidigare vilsne och sökande Kristoffer.
– När jag var ung så kallade jag mig för satanist. Jag häcklade kristendomen och alla andra religioner. Den totala egoismen var vad jag ägnade mig åt.
Kristoffer har aldrig kunnat vara en i mängden eftersom han är född med ett ryggmärgsbråck och är rullstolsburen. Han sökte en identitet som så många andra tonåringar. Med svarta kläder samt upp och nervända kors sökte han en ny identitet.
– Jag ville inte bara vara killen i rullstol. ”Här är jag – se mig”, var nog vad jag ville uppnå.
Musiken han lyssnade på var black metal med satanistiska budskap. I den hårda och skrikiga musiken hittade Kristoffer något som tilltalade honom.
– Jag hade lite av en tonårsdepression. Även om jag hade accepterat mitt handikapp så var det existentiella frågor jag brottades med.
I den satanistiska musiken tyckte han sig hitta svaren han sökte.
– Musiken handlade mycket om hat, självmord och att inte vara en bland alla andra. Budskapen var inte bra för mig då, men jag tycker fortfarande att musiken är skitbra och jag har inte slutat lyssna på den, erkänner han.
Under den här perioden i livet var han väldigt självdestruktiv och bar på många mörka tankar. Att skära sig själv var ett sätt att lätta på ångesten.
– Jag har haft drömmar om att dö, bara för att slippa allt.
Kristoffer menar att han aldrig varit otrevlig eller våldsam mot någon, men han hade svårt att förstå människor som var religiösa och trodde på Gud. Han beskriver sin livsstil som väldigt självcentrerad och att han var sin egen Gud, en väldigt inåtvänd livsåskådning.
– Såg jag ett kors någonstans så vände jag det upp och ner om det gick. Det var mycket symbolhandlingar och stor käft som gällde.
Kristoffer menar att han förändrades som människa av sin livsstil och blev väldigt negativ. Men ju äldre han blev desto mer ifrågasatte han sitt liv. I sena tonåren slutade han att skära sig själv, men han fortsatte att brottas med destruktiva tankarna.
– Men jag kom inte riktigt ur det. Självmord var ingen lösning för det var jag alldeles för feg för och dessutom ville jag innerst inne leva.
När han lämnade de jobbiga tonåren bakom sig gick livet både upp och ner.
– Ibland mådde jag skitbra och släppte de mörka tankarna för att sedan få en backlash och börja må skitdåligt igen.
Vägen till ett mer konstruktivt liv har varit både lång och krokig. Vändningen kom 2011 när den stora kärleken klev in i Kristoffers liv.
– Det var när jag träffade Emma, min blivande fru, som jag på allvar tog tag i mitt liv.
Han flyttade till Luleå, där Emma bodde. De mörkare tankarna försvann, men passiviteten var svårare att bryta. Medan Emma jobbade på dagarna satt Kristoffer hemma och gjorde ingenting.
– Jag började fundera om det var så här livet skulle se ut.
Kristoffer släppte taget om tryggheten och kastade sig ut i verkligheten för att söka jobb. Ingen enkel sak för en rörelsehindrad ung man utan vare sig utbildning eller arbetslivserfarenhet.
– Jag sökte alla jobb jag hittade, från Riksgränsen i norr till Umeå i söder. Det var dags att bryta mönstret. Jag var beredd att ta vilket jobb som helst.
Till slut fick han jobb på Xzakt Kundrelation i Skellefteå. Nu gick det undan, på tre veckor hade Kristoffer och Emma flyttat och installerat sig i Skelleftehamn.
– Det här var mitt första riktiga jobb och jag trivdes väldigt bra.
Kristoffer jobbade hårt och kunde leverera resultat. Han tog på sig extrapass och jobbade mycket övertid, han ville visa att han kunde. Men det skulle straffa sig. På grund av sitt handikapp blev han sittande i samma position hela dagarna. Han fick trycksår som inte ville läka.
– Jag hade förhoppning om att kunna jobba, åtminstone halvtid. Men läkaren sjukskrev mig helt och sa att jag absolut inte fick jobba.
Kristoffer blev ordinerad vila, han skulle ligga ner och inte sitta. Oron växte, skulle han kunna behålla jobbet som betydde så mycket?
– De negativa tankarna kom tillbaka och jag fick ångestattacker.
Efter tre års anställning, där han till och från var sjukskriven, gav han till slut upp och anställningen avslutades i samförstånd. Framtiden såg osäker ut för Kristoffer, men det var då tankarna om att skaffa sig en utbildning väcktes. Nu går han tredje terminen på teologutbildningen i Umeå. En utbildning som påbörjades utan att han hade några tankar på att bli präst.
– Men något omvälvande hände. Helt plötsligt hörde jag mig själv säga orden: ”Jag ska bli präst”.
Orden kom från ingenstans, förklarar Kristoffer. Efter att ha diskuterat frågan med sin hustru, men även med några av sina skolkamrater, är han nu helt inne på att gå hela vägen och bli präst i Svenska kyrkan.
– Så här i efterhand förstår jag att tron har funnits där hela tiden. Jag har alltid trott på ljuset även under de mörkaste perioderna i mitt liv.
I dag pendlar Kristoffer till Umeå från Bureå där han och Emma bor. För att lära sig mer om församlingslivet, som han inte har så mycket erfarenhet av, har han tagit på sig rollen som kyrkvärd i Bureå kyrka.
– Jag håller dessutom på att konfirmera mig eftersom jag inte gjorde det som ung.
Han har lämnat mörkrets krafter bakom sig och tagit sikte mot ljuset – en resa för att hitta sig själv.
– Jag är inte färdig med mig själv än, men jag är på rätt väg.
När jag var ung så kallade jag mig för satanist. Jag häcklade kristendomen och alla andra religioner.