Återställd. För fyra år sedan föll Melissa när hon skulle ställa sig upp. Ett fall som höll på att kosta henne livet. Foto: Lars Eriksson.
I ena stunden jagar hon både hund och katt genom köket för att i nästa stund göra allt för att få mamma Anna Hofs uppmärksamhet. Hon är fartig, full av energi och vetgirig. I dag visar Melissa Hof inga tecken på att hon för fyra år sedan drabbades av en svår skallskada.
– Jag var övertygad om att det var för sent och att allt var kört, säger Anna när hon berättar vad som hände den där dagen när livet sköra tråd höll på att brista.
Hela händelseförloppet tog sin början i september 2012. Anna var föräldraledig och lilla Melissa hade precis lärt sig att ställa sig upp på sina ostadiga och vingliga ben. Från köket hörde Anna dottern gråta i vardagsrummet. Snabbt var hon på plats och där låg Melissa på golvet. Hon hade ramlat och slagit huvudet i golvet. Men Anna kände ingen större oro eftersom Melissas tappra försök att ställa sig upp ofta slutade med att hon ramlade, en helt normal vardagshändelse hemma hos familjen Hof. Hon konstaterade att dottern varken hade någon bula eller några andra tecken på skador.
– Jag tog upp henne i famnen för att trösta, men hon ville inte sluta skrika.
Ganska snart blev dottern trött av utmattning och ville sova, men vaknade efter en kvart och spydde. ”Jaha, första magsjukan”, tänkte Anna. Hon hade redan glömt incidenten i vardagsrummet.
– Efter några minuter kräktes hon igen. Då började jag tänka på fallet och om hon kanske hade fått hjärnskakning.
Melissa låg helt stilla mot Annas axel. Ett ovanligt beteende för den i vanliga fall så fartiga flickan. När Anna försökte att få ögonkontakt med dottern så var hennes blick alldeles tom och frånvarande. Nu växte oron och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen skickades en ambulans till familjens hem i Burträsk.
När de hade anlänt till Skellefteå lasarett mötte maken Mats upp. En läkare undersökte Melissa och kunde inte upptäcka någon skada på skallbenet.
– Han sa att det troligen var en hjärnskakning.
Nu hade det gått två timmar sedan fallet och Melissa var fortfarande svårt påverkad och gick inte att få kontakt med. Anna tyckte de skulle göra en grundligare undersökning med skallröntgen, men fick inget gehör från den ansvarige läkaren. Oron växte och började även övergå i frustration.
– Läkaren höll fast vid att det bara var en hjärnskakning och menade att barn brukar bli trött den här tiden på eftermiddagen, säger hon och skakar lite lätt på huvudet.
Mitt under Annas berättelse om den olycksaliga dagen avbryter Melissa sin mamma och frågar: ”Vad är en hjärnskakning?”. Anna förklarar lugnt och pedagogiskt för henne innan hon fortsätter att berätta om fallet som var så nära att kosta dotterns liv.
På lasarettet blev de hänvisade till en sal där de skulle stanna över natten för observation.
– Jag var orolig och förstod att det var något allvarligt fel.
Till slut gick de med på att undersöka Melissa med ultraljud. En undersökning som inte är lika tydlig och noggrann som en skallröntgen. Den visade inget avvikande och Anna kände att de var tillbaka på ruta ett igen.
Lite senare på kvällen knackade det på dörren till salen de låg och in klev en barnläkare som hade hört om fallolyckan.
– Han berättade att han hade vägarna förbi och var lite nyfiken hur Melissa mådde.
Efter en snabb undersökning av hennes fontaneller konstaterade han att den ena var svullen. Nu tog de skadan på allvar och Melissa fick sin skallröntgen.
Sanningen uppenbarade sig och läget visade sig vara både kritiskt och akut. Hon hade drabbats av epiduralhematom, en pulsåderblödning mellan hjärnhinnan och skallbenet. Den här typen av skada kräver oftast en snabb och omedelbar operation för att patientens liv ska kunna räddas. Nu gick det undan. En helikopter transporterade Melissa och pappa Mats ner till Norrlands universitetssjukhus i Umeå.
– Jag var säker på att hon skulle dö och jag ställde in mig på att livet aldrig skulle bli som det varit.
Samtidigt som Annas föräldrar körde henne med bil ner till Umeå, opererades Melissa i Umeå. Trots att det hade hunnit gå lång tid, mellan skadans uppkomst och ingreppet, gick den flera timmar långa operationen bra.
– Läkaren som opererade Melissa förklarade att blödningen var lika stor som en bandyboll.
När de till slut förstod att dottern skulle överleva började de tänka på framtiden. Hade blödningen skadat hjärnan? Vika men skulle hon i så fall få? Frågorna var många, men svaren få.
Nu, fyra år senare, kan de konstatera att det inte finns några tecken på att olyckan har påverkat Melissas utveckling eller funktioner, förutom en kraftigt nedsatt syn på ena ögat. Men om det har med blödningen att göra eller inte kan ingen svara på.
– Hon är som vilken femåring som helst. Men vi lever med en viss oro, säger Anna och tittar på dottern som springer omkring i köket.
Anna är tacksam över att Melissa överlevde och att de till slut fick den hjälpen de var i behov av. Men hon är samtidigt kritisk till att familjens oro inte togs på allvar i inledningsskedet. Vilket skapade en fördröjning som faktiskt kunde ha kostat Melissa livet.
– Jag vill uppmana alla föräldrar att stå på sig. Som förälder känner man sitt barn bäst och jag visste att allt inte stod rätt till.
Helen Gustafsson, sektionsledare och barnsjuksköterska på barnkliniken i Skellefteå, håller med om att föräldrarna har en viktig, och i många fall helt avgörande, roll i att diagnosen och insatserna blir så bra som möjligt. Hon menar att det är av största vikt att man som förälder förmedlar sin oro och kunskap om barnet när man är i kontakt med vården, även om oron ibland är obefogad. Extra viktigt är det om barnet är litet och inte själv kan berätta hur det mår.
– I de allra flesta fall har föräldrarna rätt. Utan dem skulle vi inte kunna göra ett bra jobb, säger Helen Gustafsson, barnavdelningen.
Som förälder känner man sitt barn bäst och jag visste att allt inte stod rätt till.