Det var kallt den där dagen när hon anlände till Sverige. Det är elva år sedan nu. Minus 24 grader och hon minns att det var svårt att andas i den isande kylan. Det kalla vädret var inget som tyngde henne då. Hon hade betydligt större saker att tänka på. Skulle hon få stanna?
Hon hade lämnat allt – sin man, släktingar och vänner. Med sin nio månader gamla dotter och ett nytt litet liv som växte i magen hade hon flytt från andra sidan jorden, Bangladesh. Bort från hot och våld – mot ett liv i säkerhet. Hon var ensam och rädd.
Mitt i Byske ligger lägenheten som är hennes hem i dag. Det är alldeles tyst. De två största barnen är i skolan och lilla Afsina, 9 månader, ligger och sover.
På perfekt svenska berättar Mahmuda Akter att hennes man var politiskt engagerad i Bangladesh. Hot riktades mot honom och han blev tvungen att gömma sig. Han gick under jorden för sina åsikters skull. När han var borta riktades istället hoten mot Mahmuda och deras gemensamma dotter. Hon hade inget val, flykten från hemlandet var ett faktum.
– Jag är väldigt lycklig över att jag hamnade här i Byske.
Här fanns medmänniskor som hjälpte henne att komma in i samhället. Byske är ett samhälle som tagit emot dem med öppna armar. Hon förklarar att hon känner sig mer som en Skelleftebo än som svensk, förklarar hon.
Trots Byskeborna var de första åren i Sverige inte så lätta. Dels levde hon i flera år med ett utvisningshot, dessutom blev hon hindrad att arbeta. På eget bevåg fixade hon ett arbete på Byske Camping. Men redan andra dagen på jobbet fick hon sluta. Hon fick inget arbetstillstånd.
Ett litet ljud tränger ut från ett av sovrummen. Det är Afsina som sovit klart. Med stora bruna ögon ser hon sig nyfiket omkring. För henne är Byske och Sverige hemma. Här är hon född och någon annan verklighet har hon aldrig haft.
Omständigheterna har gjort så att Mahmuda och hennes man lever i olika länder, han i USA och hon i Sverige. Ett helt världshav skiljer dem åt. Endast tre gånger har de kunnat träffas sedan de flydde hamlandet. Deras tre gemensamma barn lever tillsammans med Mahmuda i Byske.
I dag har hon ett permanent uppehållstillstånd, men inget svenskt medborgarskap. Trots uppehållstillståndet är arbetsmarknaden kärv för en som inte har kontakterna och inte har ett svenskklingande namn. I hemlandet jobbade hon som lågstadielärare. Här i Sverige har hon lyckats hittat jobb och praktikplatser under perioder, men det har inte varit lätt.
– I Bangladesh hade jag allt: mamma, pappa, kompisar och jobb. Men det som saknades var tryggheten och säkerheten. När jag kom hit hade jag ingenting: inga kompisar, inget jobb och det fanns inte ens kläder som jag ville ha. Men här fanns tryggheten som jag så väl behövde. Det är tack vare Byskeborna jag kan känna mig trygg.
Mahmuda menar att integration bygger på att de som kommer hit måste lära sig hur det svenska samhället fungerar. Men det förutsätter också att de som redan bor här är öppna och vill lära sig om de nya svenskarna. Framtidsplanen är att studera för att kunna skapa sig en framtid i det svenska samhället.
Religionen är viktig för henne och varje dag försöker hon att leva enligt den muslimska tron. Hon ber fem gånger om dagen och bär huvudduk.
Enligt Mahmuda är kriget som bedrivs av IS och al-Qaida mer politik än religion. Deras syn på islam känner hon inte igen sig i. Hon är lite ovillig att prata politik med tanke på att det var politiken som drev henne på flykt från hemlandet. Men hon känner en växande oro för vad konflikterna ska göra med världen vi lever i.
– Det de gör matchar inte min islam. Profeten Mohammed sa: ”Om du har dödat en oskyldig person har du gjort ett lika stort fel som om du skulle ha dödat hela världen. Om du däremot har skyddat en oskyldig person är det lika bra som att rädda hela världen.”