Gänget. Oliver Karlsson, 18 år, Linnea Wising, 14 år, Jonathan Wising, 13 år, Natalie Ljungholm, 19 år, Camilla Wising, 43 år, Melker Kvist, 13 år, och Johan Kvist, 39 år. Foto: Lars Eriksson.
Klockan är tre på eftermiddagen och i köket sitter Camilla Wising och smuttar på sitt kaffe. Ett lugnt kök som snart kommer att fyllas av rörelse.
– Det mest fantastiska med att vara familjehem är barnen. Att få se sina biologiska barn ha så stort hjärta att de delar med sig av sina egna föräldrar, det är stort. Att dessutom få se de nya barnen göra allt för att smälta in i en främmande familj, det är också stort. Det är inte bara föräldrarna i ett familjehem som gör ett stort jobb utan här hjälps alla åt, säger hon.
När ytterdörren öppnas ropar Camilla ett ”hej” från köket och snabbt kommer det tillbaka ett ”hej”. Så håller det på tills alla är samlade. Det här är ett hem där många är i rörelse.
– Här är ytterdörren som en svängdörr. Jag ropar alltid för att ha koll på vem som kommer eller går.
I huset bor Camilla Wising och Johan Kvist tillsammans med sina fyra biologiska barn, Natalie, 19 år, Linnea, 14 år, Jonathan, 13 år och Melker 13 år. Dessutom bor det familjehemsplacerade barn i huset. Just nu är det tre ungdomar som tagit plats i familjen. Varje gång det bli frågan om en ny placering, är alla delaktiga i beslutet.
– Om det är något av familjemedlemmarna som säger nej, då blir det ett nej. Alla måste vara med på det, säger Camilla.
Som max har familjen haft fyra familjehemplacerade barn samtidigt i huset. Hur många man orkar med kan vara väldigt olika beroende på situationen.
– Ibland kan en vara tillräckligt. En period hade vi haft jättemånga tonårstjejer efter varandra. Det var ganska rörigt. Då sa våra barn samstämmigt: ”Inga fler tonårstjejer”. Då hade vi ingen tonårstjej på flera år, säger Camilla och skrattar.
Oliver Karlsson, 18 år, har bott i familjen sedan han var 13 år, men nu är han på väg att flytta hem till pappa i Piteå.
– Att flytta hem känns bra samtidigt som det känns mindre bra att lämna det här gänget, säger Oliver.
I Piteå så ska han fortsätta att gå gymnasieskolans fordonsprogram, en utbildning som han påbörjat i Skellefteå.
– Jag har bott här så länge att de andra har blivit som mina syskon, men jag kommer att hålla kontakten, lovar han och får gillande nickar från övriga familjen.
Att hålla kontakten är vad alla barn som bott i familjen brukar göra, förklarar Camilla.
– Det är jättetrevligt när ungdomarna frivilligt vill komma tillbaka och hälsa på. Då känns det som att vi gjort något som är rätt, säger Camilla lite blygsamt.
Förutom Oliver så bor två ensamkommande flyktingbarn hos familjen. Den ena är 15 år och den andra är 16 år.
– En av dem hade varit i Sverige i ett dygn innan han kom till oss. Då kunde han varken svenska eller engelska. Det var ganska spännande, men det gick bra.
För att klara av påfrestningarna, som det trots allt är att ta emot extra barn i sitt hem, behöver man nog vara ganska flexibel, menar Camilla.
– Alla dagar är inte enkla, säger hon och skrattar.
Hon förklarar att varje gång det kommer in en ny familjemedlem så är det många känslor som ska hanteras.
– De kan vara ledsna och sårade samtidigt som de ska försöka anpassa sig till vårt familjesystem. Det är klart att det blir konflikter ibland.
Även de praktiska rutinerna kräver lite extra när man är så många. Bara att ordna mat till en så stor familj kan vara knepigt.
– Man vet aldrig hur många det blir runt matbordet. Vissa gånger kan vi vara fyra medan andra gånger, om barnen har kompisar med sig, så kan det vara upp mot sexton som ska äta. Under en period hade vi en som var vegetarian, en som inte tålde gluten, en som behövde laktosfri kost samt en som var muslim. Då var det ganska spännande att laga mat.
Redan 2005 tog Camilla och Johan emot sitt första familjehemplacerade barn. Genom åren har 15 barn fått ett hem hos dem. Vissa har stannat längre tid medan andra betydligt kortare, från tre veckor till fem år har det handlat om.
– Endast en av alla placeringar har inte fungerat bra. Då sa vi nej och avslutade placeringen. Det hade inte varit rättvist mot någon att fortsätta.
Förutom de 15 familjehemplacerade barnen har de även tagit emot ett tiotal barn som har behövt en jourplacering. De kommer med kort varsel och stannar oftast under en kortare tid.
– Man vet aldrig riktigt hur lång tid det blir. En tjej skulle vara här i sex dagar, men blev kvar i tio månader. Vi måste vara ganska flexibla och komma ihåg att vi bara har dem till låns.
Behovet av familjehem är större än tillgången. Fler borde testa för det är inget omöjligt jobb, menar Camilla.
– Många är nog rädda och tror att de måste vara så mycket mer än vad de är. Men vi är en helt vanlig familj som är väldigt flexibel.
Trots att huset har åtta sovrum känner familjen att hemmet inte riktigt räcker till. De känner sig helt enkelt trångbodda.
– Vi letar efter ett större hus, gärna med stall och hagar.
Men trots allt så berikar ”extrabarnen” hela familjen, barnen får fler syskon och de vuxna får fler barn.
– När Linnea var liten och gick på fritids fick hon frågan om hur många syskon hon hade. Då började hon rabbla upp alla som bott här. När jag hämtade henne på eftermiddagen så undrade en av de anställda om vi verkligen hade 15 barn, berättar Camilla och skrattar.