Nytt. Under Hanna Hokkanen uppväxt fanns här mjölkkor, men nu fylls ladugården av kaniner. Foto: Lars Eriksson.
Längs väggen i den gamla ladugården står 16 kaninburar. Burar som så småningom kommer att vara 78 till antalet. Här kommer avelskaninerna, som är basen i produktionen, att hussera. Lokalproducerat kött finns det ganska gott om, men att erbjuda marknaden lokalproducerat kaninkött kommer hon att vara ensam om i bygden – en ny näring växer fram.
– Till våren är det tänk att produktionen ska vara igång, sägen kaninfarmaren Hanna Hokkanen, 37 år.
Huset ligger naturskönt i Kågemarken, bara någon kilometer från Kåge centrum. Här är Hanna uppväxt och tidigare drev hennes föräldrar ett lantbruk med mjölkkor på gården. Djur har alltid varit en naturlig del av hennes liv. Förutom Hanna består familjen av maken Patrik samt deras fyra barn, Bell, snart 5 år, Leia, 7 år, Kelvin, 9 år, och Indra, 11 år.
I 18 år jobbade hon som boendehandledare på en gruppbostad.
– Det har varit ett jätteroligt jobb, men det var arbetstiderna som ställde till det. När jag var hemma på dagarna var barnen på skolan och när de kom hem var jag på jobbet.
Livspusslet gick helt enkelt inte ihop. Hon gick länge med tankar om hur hon skulle få ihop förvärvsarbete och familjeliv. Den tidigare lantgården är stor och de har massor av utrymmen som inte används. Någonstans där väcktes idén om någon slags verksamhet på gården.
– Jag älskar att vara hemma. Här trivs jag.
Snabbt insåg hon att kor eller tjurar inte var något för henne. Det skulle nämligen även innebära att hon behövde bruka marken. Helt orealistiskt, kom hon fram till.
– Det var på nätet jag hittade uppgifter om att man kunde ha kaniner till köttproduktion.
I det vilda kan kaniner få upp till sju kullar per år, men i Hannas farm är det meningen att honorna ska ha fyra kullar per år.
– Då hinner de ha sina ungar och återhämta sig innan det är dags för nästa kull. Det känns etiskt rätt.
Om två år är planen att farmen ska föda upp och slakta ungefär 2 000 djur per år. Hela produktionen kommer att ske på gården, från uppfödning till slakt. Går allt som Hanna vill så öppnar hon även en gårdsbutik till våren, där hon kommer att sälja kaninprodukter och gårdens egenproducerade ägg.
När kaninerna är 16 veckor gamla är de färdiga för slakt. Här gäller det att planera noga så att det blir ett jämt flöde i produktionen.
– Jag tänker mig att ha slaktfärdiga djur varannan vecka.
I våras åkte hon iväg till Vreta kaningård för att utbilda sig i konsten att föda upp kaniner. Några veckor senare fick hon tjänstledigt från sitt omsorgsjobb och körde igång kaninfarmen.
Ser man bara till att hålla lokalerna rena så håller sig kaninerna friska. Dessutom bär de aldrig på några sjukdomar som kan föras över till människor, förklarar Hanna.
– Mina kaniner kommer aldrig att behöva transporteras någonstans och de kommer inte att hanteras av okända personer. De får leva hela sina liv på gården.
Köttet är ljust, fettsnålt och innehåller mycket protein. Konsistens och färg är ganska likt kyckling. I Sverige är kaninkött relativt ovanligt till skillnad mot andra europeiska länder som Frankrike och Italien.
Kaniner är söta och gulliga, därför kan det hos en del finnas ett motstånd mot att äta köttet, menar Hanna.
– Det blir en tankevurpa för det viktigaste är att djuren har behandlats väl och att de är friska. Många har säkert ätit kaninkött vid någon utlandsresa, utan att veta om det. Tre av mina fyra barn äter kaninkött och tycker att det smakar gott. Ett ganska bra betyg, säger hon.
Jag älskar att vara hemma. Här trivs jag.
