Det här är ett äkta Långströmsgolvur. Det trasiga lodet i mitten har lagats med sämskskinn. Foto: Roine Sandlén.
Den som sökeren klockas ursprung har inte alltid så lätt. Såvida man inte är en klocknörd förstås. Då kan det räcka med en visare.
Folk är som de är och somliga är som Martin Hartman som inte kan sluta. Och inte kan han begripa hur människor i princip hela landet kan känna till att det är så det ligger till. Att det finns en urmakare i en villakällare i Byske. En urmakare som äger alla instrument som tänkas kan för att tillverka minsta lilla skruv om så skulle behövas.
För så illaär det faktiskt ställt nuförtiden.
– Det finns nästan inga delar att få tag i längre, suckar Martin som är genuint bekymrad inför framtiden. –
Det är tur att det ännu finns urmakare av den gamla stammen som kan tillverka allting själva. Men de är inte många och hantverk av detta slag blir förstås dyrt.
Kanske måste man vara lika erfaren som Martin (har hunnit bli 72) och lika bevandrad i klockornas mekaniska historia för att inte hicka till inför upplysningen om vad en reparation av ett stillastående auktionsfynd med lod och pendel faktiskt kan gå på. Räkna med ett par tusenlappar och var sedan beredd på att det kan bli ännu dyrare.
Moderna urverkär av plast och drivs av batterier. Innanmätet i äldre ur är tillverkat av helt andra material. Mässing och trä till exempel. Och apropå kugghjul: Riktigt gamla klockor med enbart timvisare har bara tre; valshjul, transporthjul och gånghjul plus en hake. Med minutvisare krävs ytterligare tre hjul.
Martin gick ipappa Lorentz fotspår, övertog faderns klockaffär i Byske och drev den fram till 1985 då butiken lades ned. Sedan blev det en period då han körde lastbil på dagarna, men på kvällarna satt han i sin källare och där sitter han ännu.
En gång klocknörd, alltid klocknörd. Visa honom ett fickur av det svenska märket Halda (välkänt bland klocksamlare) eller vidarebefordra ett löst rykte om ett Långströmsur från Norrlångträsk och han går igång på samtliga cylindrar.
Det är förresten Långströmsuren som han kan identifiera tack vare visarna.
– Tre generationer Långström tillverkade klockor från någon gång på 1700-talet fram till 1887. Allihop använde samma gjutform till visarna.
Vad gäller gamlaklockor så är det armbandsur från 50- och 60-talet som är mest eftertraktade just nu. Annat är det med de större klockorna som blir en del av inredningen. Tre fyra hundralappar för ett fint gammalt väggur med skuren örn på krönet kan knappast betraktas som dyrt.
För den som längtar efter något riktigt stämningsskapande - som både tickar, plingar och slår - så är det med andra ord köpläge just nu.
Men lyd ett gott nördråd innan du slår till på första bästa bordspendyl:
Kontrollera att den fungerar.
En reparation kan bli mycket dyrare än själva priset på klockan.
Det finns nästan inga delar att få tag i längre.
Inköpt i Hamburg 1866. Alla ägares namn står skrivna på insidorna av Schwartzwaldurets sidoluckor som ska skydda urverket mot damm. Foto: Roine Sandlén.
Mekaniska automater är eftersökta numera. Verket dras upp tack vare att armbandsurets ägare rör på armen under dagen, vilket räcker för natten. Får klockan vara stilla för länge slutar den gå. Foto: Roine Sandlén.
Sex tiondels millimeter, så liten är minsta skruvmejselklingan. Foto: Roine Sandlén.
Löd aldrig i ett urverk. Då börjar det rosta. Foto: Roine Sandlén.
Klockor precis överallt, både i och utanför verkstan. Foto: Roine Sandlén.
Urmakarutbildningen avslutades med att Martin Hartman tillverkade vitala delar i fickuret. Foto: Roine Sandlén.