Hemma. Elin Lindström förklarar att hon inte känner sig avskräckt utan tar gärna på sig ytterligare uppdrag som hjälparbetare, någonstans i världen. Foto: Lars Eriksson.
Det hade hunnit bli mörkt, den där dagen i november, när hon landade på flygplatsen Roberts utanför miljonstaden Monrovia i Liberia. En frän stank av diesel låg i luften och det var varmt. Människor fanns överallt och det var trångt. Hon befann sig i ett land där ebolan härskade. Sjukdomen som det inte finns någon behandling mot.
– Det var första gången jag var i Afrika. Genom huvudet for tanken: Jag får inte stå för nära någon.
Liberia var sedan tidigare hårt prövat av krig och fattigdom. Nu drog ebola-smittan som en löpeld genom landet. Då i november när hon kom till landet var det värsta redan över, men det hade hon ingen aning om då. De som varit där tidigare kunde vittna om att det i augusti låg döda människor längs vägarna. Det var till och med så att de befintliga sjukhusen inte kunde ta emot alla ebola-patienter som kom. Många dog utanför sjukhusen i väntan på en vårdplats.
– När vi kom dit så hade patienttillströmningen börjat avta.
Istället för att de svenska hjälparbetarna startade upp ett eget ebola-center, som det var tänkt, klev de in i en befintlig organisation. Det blev ett samarbete mellan Sverige, Liberia, Kuba och Afrikanska unionen. Centret bestod av en röd avdelning med hög smittorisk där de sjuka patienterna låg samt en grön avdelning där det inte fanns några krav på skyddsutrustning. Den gröna avdelningen blev Elins arbetsplats.
Elin Lindströms uppgift var bland annat att skapa rutiner för en säker läkemedelsförsörjning. När hon kom till ebola-centret i Liberia förvarades medicinen på varje avdelning. Vilket betydde att vårdpersonalen blev tvingade att dosera och göra i ordning sprutor och annat med full skyddsutrustning, en inte helt enkelt procedur. På Elins inrådan flyttades medicinerna ut från skyddszonerna till ett gemensamt förråd. Tack vare den åtgärden kunde personalen i lugn och ro göra i ordning medicinen i en miljö som inte krävde någon skyddsutrustning. En liten åtgärd som gav en stor förbättring.
Trots att sjukdomen bredde ut sig över delar av Afrika menar Elin att smittorisken var och är liten.
– Jag har aldrig varit orolig för att smittas. Ebola är inte en luftburen smitta utan smittar via kroppsvätskor på samma sätt som HIV. Största smittorisken är när patienten är avliden.
Med tolv timmars arbetsdag, sex dagar i veckan, fanns det inte mycket utrymme för vila, men en dag i veckan fanns chans till återhämtning. Liberia ligger vid Atlanten med en kustremsa på många sköna mil. I normala fall skulle stranden vara ett paradis.
– Vår lediga dag försökte vi vara vid havet, men det var svårt att njuta av den vackra stranden. Bara 300 meter därifrån låg människor och dog – i tält. Den enda mänskliga kontakt de hade var med sjukvårdspersonal iklädd skyddsutrustning.
Hon och andra hjälparbetare har varit en del i att rädda den afrikanska kontinenten från den fasansfulla sjukdomen.
Ja, det har till och med varit en smitta som kunnat hota hela världen. I dagarna har det rapporterats om att den sista ebola-patienten i Monrovia är utskriven. Men Elin skickar upp ett varningens finger.
– Jag tror inte att faran är över. Smittan finns i grannländerna och hur det ser ut i övriga delar av Liberia vet vi inte. Landet består av områden där det varken finns vägar eller internet. Det finns byar som inte släpper in utomstående.
När väl ebolan är utrotad, för hon tror att kampen kommer att vinnas, är landet i behov av mycket hjälp.
– Innan ebolan bröt ut hade Liberia 170 läkare på en befolkning på fyra miljoner. Hur många har överlevt? Du kan tänka dig vilket behov det finns.
Nu, efter att ha varit i Afrika under två och en halv månad, är hon tillbaka i vardagen på Apoteket i Skelleftehamn. Hon står där och packar upp ansiktskrämer på ett bord, ett erbjudande med 25 procents rabatt. Hit kommer kunderna med varierande behov, allt från att köpa solkrämer till att hämta ut recept. En vardag som Elin tycker känns bra. Trots allt hon har varit med om kommer skratten både ofta och helt naturligt när hon reflekterar över sitt eget liv här hemma.
– Jag är så tacksam att jag är född i Sverige. Man kanske får vänta en vecka på att få komma till hälsocentralen, men man får komma dit. Kontrasten mot Afrika gör att jag känner en sådan tacksamhet över mitt liv här hemma. Men jag är också tacksam över att jag fått göra en insats i Liberia.