Må hända att mitt minne har förvanskat hennes ord en aning, men det känns som att andemeningen är rätt korrekt. Bör kanske ta tillfället redan nu att inflika att min mamma inte dog i huset (eller någon annan stans för den delen) – hon var i gott skick senast vi språkades, för en dryg timma sedan. Men hennes öde är sju resor värre om du frågar henne …
Sonen har ju flyttat in i hennes drömhem.
Drömhemmet i fråga är en villa på Kallholmen, utsökt placerat vid klipporna i nära anslutning till Skellefteälvens mynning med en himlastormande utsikt (wow, jag kanske borde bli mäklare).
Första gången jag lyfte frågan var för drygt tio år sedan. I samma veva som jag flyttade hemifrån och mina vänners föräldrar lämnade sina hus för mer lättskötta lägenheter. Tankarna om att en dag få överta hemmanet i hamn hade slagit rot och jag frågade naivt: ”Mamma, när ska ni flytta till stan?”.
Mammas svar var svårt att misstolka: ”Över min döda kropp”.
Huset på Kallholmen har alltid varit sammankopplat med mamma på ett nästintill obscent sätt. Tror faktiskt till och med att brorsan benämnde huset som ”mammas favoritbarn” under en period.
Jag respekterade dock hennes svar och cirka tio sekunder efter att jag flyttat hemifrån hade mitt barnrum förvandlats till ett kontor.
Jag tog det inte personligt.
Men det är klart att drömmen låg kvar. Lite så där lagom latent. Svårt att stoppa när man en gång bott på världens bästa ställe med norra Europas bästa utsikt, antar jag.
Så döm av allas vår förvåning, när min pappa presenterade en dröm som legat latent hos honom – han ville också flytta hem till sitt barndomshem. Sagt och gjort. Plötsligt hade de flyttat ut och efter tio år av Kallholmsexil fick jag äntligen flytta hem igen.
Tro inte att min mammas känslor för huset falnat bara för att hon flyttat. Tvärtom. Alla som har flyttat till sitt barndomshem känner säkerligen igen det här: Inget är fel med huset. Inget. Allt är perfekt.
Besikta huset? Struntprat. Flyttstädning? Nämen, här är det ju alltid så hysteriskt rent ändå.
Och råkar man nämna något som inte går i perfektionens linje, då riskerar man att bli arvslös.
I mitt fall är det däremot typ sant. Huset är perfekt. Har inget som jag egentligen vill ändra på. Men frågan är om jag inte skulle kunna använda denna företeelse för att få mamma att klippa navelsträngen.
Frågan är kanske egentligen bara vilken typ av övergrepp som jag ska måste begå på den här stackars villan för att mamma ska bli så äcklad att hon släpper greppet på riktigt.
Hon har alltid sagt att hon älskar de beiga gobelängstapeterna på nedervåningen. En dassig gråfärg för att verkligen vrida om kniven och strö salt i såren? Torde göra susen.