Vi har bestämt vad vår son ska heta. Äntligen. Våren har kantats av småbarnsföräldrar i vår närhet som vägrat namnge sina barn inom ett adekvat tidsspann. Jag har inte varit försiktig när jag slevat ut kritiken.
– Barnet får ju ingen identitet!
Inte trodde jag att det skulle bli likadant för oss. Hildur hade ju ett namn redan när hon föddes. Men denna gång har det suttit djupt inne vill jag lova.
Men vi ska inte stressa. Vi ska dra detta i långbänk.
Vi börjar med mitt namn. Jag heter Theodor. När jag växte upp var det inte många i min ålder som hette Theodor. Därför hette jag inte bara Theodor – Jag var Theodor.
Det var lika mycket en unik del av min personlighet som min faktiska personlighet. Jag övertygades att ett unikt namn hade kraften att skapa en unik personlighet.
Spola fram tiden ett decennium och hör och häpna: Theodor är ett modenamn av rang. Snopet värre.
För att väga upp bristen på ovanlighet började jag intressera mig för just min koppling till namnet. Jag är namngiven efter min farfars morfar, Alfred Theodor Ekenstedt, som var sjöman.
Sedan har vi min dotters namn. Hon heter Ulla Hildur la Dura. Jag är löjligt nöjd med namnet.
Ulla var Kickis mormor. Hildur Ekenstedt (originalet) råkar vara sjöman Alfred Theodors dotter.
Kanditarerna för min son var strax efter födseln fyra: Efraim och Gideon, och släktnamnen Gunnar (mammas farfar) och Halvar (Kickis farfar).
En del namn blev direkt diskvalificerade då de inte uppfyllde något av de första kraven: Får inte ha fler än 3 000 bärare, ska ha en dag i almanackan, ska helst inte ha tre stavelser och är det ett släktnamn ska släktingen i fråga vara död.
Jag la veto på Halvar för jag tycker att två syskon med namn på samma bokstav förringar tyngden i alla namn bortom det första.
Vad göra? Gunnar, med sina 110 000 bärare, är på tok för utbrett. Men det började kännas mer och mer fel att bara välja ett fint och ovanligt namn utan förankring. Vad ska man då hålla fast vid när vinden börjar vina och namnet blir poppis?
En avlägsen, utvandrad släkting kom med svaret:
”My mom had four sisters: Hilma, Hildur, Hasel and Heldis, and three brothers: Helmer, Harold and Herbert. Two other brothers died as infants, Helge and Henry, more H's!”
Och så klarnande det. Min son heter – och kommer fortsätta heta - Halvar.
Gunnar blir första mellannamn. Och sista mellannamnet då? Det var det enklaste. Under hela den här stormiga processen har vi kallat pojkstackaren vid ett skämtnamn som en kollega hittade på.
Men vet du vad, det finns värre namn. Tror jag.
Halvar Gunnar Ralf-Gandalf Ekenstedt.