Ickebinär. Att vara man eller kvinna är de två accepterade könsrollerna i samhället. Men Pim Lindgren känner sig varken hemma i det manliga eller kvinnliga utan befinner sig utanför det binära systemet. Foto: Lars Eriksson
Pim Lindgren, 20 år, blev som alla andra tilldelat ett kön när hen föddes, ett kön som hen inte alls känner sig hemma i. Hen sitter vid ett fönsterbord på Hjortronlandets kafé i Rivhuset, precis intill busstorget i Skellefteå.
– Det här är mitt andra hem. Här känner jag mig trygg, förklarar hen och tittar ut genom fönstret.
Pim identifierar sig inte med det manliga och inte heller med det kvinnliga könet, utan som ickebinär transperson.
– En transperson är en person som inte är det kön som de tilldelades vi födseln.
Pim vill inte avslöjasitt eget tilldelade kön. Men med handen på hjärtat, så är det nog inte så många personer som är beredda att tala detaljerat om sitt eget könsorgan. För det är precis vad det handlar om för Pim, ett ynka litet könsorgan som sedan ska bestämma hela hens identitet.
– Det tycker jag är irrelevant. Ickebinär är den könsidentiteten jag har och mitt pronomen är hen.
Ickebinär betyder att personen i fråga inte befinner sig inom det binära systemet – inte kvinna och inte man, men ibland både och, någonting mitt emellan, någonting utanför, lite av det ena eller det andra och ibland ingenting. Kort sagt så befinner sig en ickebinär person till viss del, eller helt utanför, de två erkända könsidentiteterna, förklarar Pim.
– Det enda jag har kommit underfund med är att jag varken är man eller kvinna. Jag känner mig bekväm med begreppet ickebinär.
Pim menar attdet binära systemet påverkar alla och inte bara transpersoner.
– En kvinna ska se ut, röra sig, prata och bete sig på ett sätt medan en man ska uppföra sig på ett helt annat sätt. Det finns så många regler om hur man ska vara. Många är fångar i det binära systemet och kan inte vara sig själv. Om en man vill ha en klänning så ska det inte vara något problem med det.
Till och med ickebinära personer har normer och förväntningar om hur de ska vara, medger Pim.
– Du ska varken se ut som en man eller kvinna utan så androgyn och könsneutral som möjligt. Det kan kännas frustrerande att det finns en elitism inom den ickebinära rörelsen. Jag tycker att alla ska få vara fria i sin könsidentitet.
Att vara transperson behöver inte betyda att man är född i fel kropp och vill korrigera sitt kön.
– Det är tråkigt att det sätts så mycket fokus på just könsorganet. En transperson ska inte behöva göra om sin kropp, utan det handlar om att vi vill bli sedda för dem vi är.
Samhället är i daguppdelat i manligt och kvinnligt, det finns ingen plats för dem som ställer sig utanför könsuppdelningen, menar Pim.
– Det finns varken toaletter eller omklädningsrum för oss. Allt är uppdelat på damer eller herrar. Vi är helt exkluderade av samhället. Jag blir hela tiden placerad inom det binära systemet, fast jag inte vill det.
Det finns ljuspunkter där man faktiskt har tagit hänsyn till människors olikheter. På Eddahallen har de ett extra omklädningsrum som kan hyras av personer som varken känner sig hemma i herrarnas eller damernas. Men Pim förespråkar att vi inte alls delar upp oss i olika grupper.
– Jag tycker att det känns väldigt konstigt med könsuppdelade omklädningsrum, då det grundar sig på ett föråldrat sätt att se på kön och människan. Att ha ett och samma omklädningsrum skulle även normalisera nakenhet över lag.
Pim menar att transpersonerna varken syns eller får komma till tals i vårt samhälle. Därför är också okunskapen stor, en okunnighet som skapar fördomar. Enligt Pim är vårdinrättningarna en del av det offentliga Sverige som förstärker utanförskapet. Bara benämningen kvinnoklinik exkluderar en hel grupp.
– Det är inte bara kvinnor utan även ickebinära personer och transpersoner som går dit. Hur kul är det för en 16-årig transkille att få reda på att han är gravid och sedan gå till kvinnokliniken och ses som tjej. Enligt folk kan män inte bli gravida, men så ser det inte ut. Varför heter det inte bara barnmorskemottagningen?
Pim berättar utförligtoch med en till synes självsäker röst om sitt sökande efter en identitet i det tvåkönade samhället. Men hen avslöjar också att det under den glada ytan finns en betydligt sorgligare och mörkare verklighet. Depressioner och isolering har följt hen genom livet och gör det fortfarande.
Skoltiden var svår och under vissa tider mådde Pim så dåligt att hen inte var i skolan.
– Det är nu på senare år jag förstått jag att är och har varit ickebinär hela livet. Då när jag förstod vem jag var så föll alla bitar på plats.
Nu har Pim hittat en frizon, en plats där hen får vara sig själv.
– Här på Rivhuset kan alla människor känna sig hemma, oavsett vem de är. Jag har en livslång depression och har mått riktigt kasst, men efter att jag hittade den här trygga platsen har jag börjat må lite bättre. Alla människor som finns här backar upp mig oavsett vad som händer. Utan Rivhuset hade jag inte varit den jag är i dag.
Transperson. Samhället är inte anpassat för dem som ställer sig utanför det tvåkönade normsystemet, menar Pim. Foto: Lars Eriksson