Ett nytt år. I dag ligger där 358 orörda, obegagnade dagar framför oss. Som knäckformar utlagda på en plåt, väntar de på att fyllas, en efter en.
Några av dem kommer att tippa omkull, bli kletig smet, oformliga, misslyckade. Men de flesta blir bra. Goda, njutbara och hyfsat perfekta.
Så brukar det bli.
Det mest fascinerande är ändå att inte veta. Att ideligen överraskas. Ibland inbillar jag mig att jag har kontroll över tillvaron, men inser ganska omgående att det är just inbillning.
Satt för bara några dagar sedan och grunnade över extravalet. Såg med fasa hur Sverigedemokraternas sympatier skulle öka. Kände rädslan och svårmodet öka pulsen.
Men så, helt otippat, vände vinden och extravalet avblåstes.
Lugnet infann sig.
Tryggheten började viska snälla ord i mitt öra.
”Tillsammans”. Ett bra ord. ”Överens”, var ett annat.
Innehållet i dessa ord ligger fortfarande kvar i knäckgrytan och puttrar.
Men receptet är gammalt, beprövat och kan inte gärna bli fel.
Förra året är ett minne blott, men vissa saker släpar med.
Hur ska vi förhålla oss till våra systrar och bröder som kommer hit och ber om allmosor för sin överlevnad? Ja, jag talar om tiggarna, i kollektiv mening.
Jag vet inte hur många idéer och förslag jag hört nämnas.
Vi är helt överens. Vi får dåligt samvete och vi vill vara goda.
Men vi vet inte hur.
Mitt förslag: Ge av det vi är bra på. Ge lite kunskap, praktiska, handfasta råd. Jag hörde om en tjej som lärt en romsk flicka att baka bullar, en annan som lärt ut hur man flätar korgar. I Umeå har man en verkstad dit folk får komma och lära sig små hantverk för att kunna sälja saker.
Yes! säger jag. Gåvan vi bär på, kunskapen vi äger, kan bli någon annans levebröd.
Alla har vi något att dela med oss av. Något vi är bra på. Jag, till exempel, vet att jag kan koka knäck.
Gåvan vi bär på, kunskapen vi äger, kan bli någon annans levebröd