Jag har två enastående vänner som jag verkligen inte vill vara utan. Eller såhär: Jag har verkligen tumme med dem båda!
En av dem anlitar jag mera flitigt, har alltid gjort det, det faller sig mest naturligt, men den andra är inte dum den heller.
Båda finns med mig. Överallt. Oavsett. Redan när jag var liten flicka var nyttan av min vän obeskrivligt stor, den gav tröst och betydde nog mer än jag någonsin förstod.
I tonåren då förbindelserna inte var självklara, då bussar och tåg inte stod till buds, gav den mig hjälp: Tack vare den kom jag dit jag ville. Det var ett tecken i tiden. Alla visste och förstod. Det behövdes inga ord.
Men den här typen av kommunikation har försvunnit. Rädsla, ängslan och misstro har förstört detta praktiska färdsätt.
Den är ett stöd för mig när jag ska skriva, teckna, måla, laga mat, äta, ja ... listan kan bli oändlig. Jag kan säga att jag är beroende av den i mitt dagliga liv.
Liten i jämförelse med andra, men ändå så unik och viktig.
Min vän bär identitetsskapandet lilla teckning, ett signum, ja faktiskt beviset för att varje människa är en unik skapelse på jorden.
Omskriven i sagorna är den också. En superkändis, om man så vill.
I den nya tiden vore det ju konstigt om den inte fanns med på Facebook. Visst gör den det! Hur mycket som helst. Hos varje användare. Flitigt anlitad för både ris och ros.
Så visst är det väl fascinerande att tummen, denna vår lilla kroppsdel, har större betydelse för oss än vi förstår. Tänk så många sammanhang den förekommer i, och så många olika tolkningar den bär fram. Inte minst bär den på ett alldeles eget världsomfattande symbolspråk.
Svårare än så behöver kommunikation mellan människor inte vara.
Och sensmoral: Vem som helst av oss, hur oansenliga och små vi än kan verka, har vi stor betydelse.
Det tummar vi på!