Den ohyggliga ondskan sitter i varje tegelsten

Vi kan kalla det katastrofturism om vi så vill, och lite bisarrt känns det att se hur de olika kioskerna och resebyråerna konkurrera med varandra i utbudet av biljetter till vår nutids absolut svartaste historia.

Men samtidigt - det vore fel att inte göra resan. Att med egna ögon ha sett platsen där det ohyggliga ägde rum. Att medvetandegöra sig själv om fasor som aldrig får upprepas.

Färden dit tar en dryg timme och vi har en svensktalande guide, vilket är ett mycket klokt val. Dels för att vår grupp blev liten, och inte ett enda ord av vad guiden berättade kunde missförstås.

Det kallades Operation Reinhard.

Bakom kodnamnet dolde sig den sluga, grymma, omänskliga, minutiöst genomtänkta och ondskefulla förintelseplanen.

Arbeit mach frei. Skylten med de berömda orden hänger där. Här mötte fångarna den första lögnen. Friheten bestod - vet vi - av döden.

Vi går vidare. Ser platsen där orkestern stod och spelade marschmusik för att fångarna skulle gå i takt och därmed kunna räknas.

Går på de breda gatorna. Stenarna ligger hårt nedtrampade i marken. Turistgrupperna som omger oss blir allt tystare ju längre in vi kommer. Luften tyngre att andas.

Dubbla taggtrådsstaket med elstängsel. Området skulle vara rymningssäkert.

Bilder på väggarna berättar om aningslösa fångar som nyss anlänt. De som lurats att tro att det skulle komma bättre tider, och därför fått order att ta med det bästa de hade. Kvinnor i höga klackar, pälskragar, små pojkar med kepsar och rädda blickar, flickor med knästrumpor med krampaktiga tag i sina mammors händer.

Några steg från döden.

Inne i museet finns samlingarna. Berget av hår. Judarna rakades och håret skulle säljas till tygtillverkning, berget av glasögon, berget av skor. Allt som vittnar om den stora lögnen och det fasansfullt makabra.

I dessa rum sitter den ohyggliga ondskan i varje tegelsten.

Samlingarna av tomma burkar Zyklon-B i en monter. Hålet i taket.

Vi går in i förmaket till gaskammaren. Det var här ordern kom: "Klä av dig, märk kläderna så att du lätt hittar dem efter duschen!" Det går nästan att se hur kvinnorna vek ihop sina klänningar, noga för att inte skrynkla till dem. Så öppnades dörren. Alla föstes samtidigt och snabbt in i ett litet, kolsvart rum. Kropp mot kropp. I taket ett fyrkantigt hål. Zyklon-B släpptes in, började långsamt utveckla gas när det träffade värme. Döden kom långsamt för de hundratals i hopträngda nakna fångarna.

För en del hela 20, fasansfulla minuter.

Sortering. Uppmärkning. Duglig, icke duglig. De icke dugliga, kvinnor, barn, handikappade fick gå raka spåret till gaskammaren.

De dugliga blev ”arbetskraft”. Den dagliga matransonen för dem bestod av ett par deciliter kaffe innan de gick ut för att arbeta. Efter åtta till tio timmar serverades en tunn soppa med ruttna grönsaker. Mögligt bröd delades ut en gång i veckan. Inget vatten att dricka alls. Sovplatserna i barackerna liknade en bristfällig ladugård med bås där folk låg på, inga filtar, ingen värme.

Barnen skickades för medicinska experiment. Dog i plågsamma efterverkningar.

Nazisterna hade ställt in obrukbara kaminer i barackerna. Varför? Varför dessa extra sadistiska detaljer? Räckte det inte med att långsamt plågas till döds av svält, sjukdom eller utmärgling? Nej. Den psykiska tortyren var sofistikerad. Tre av husen är märkta som sjukhus. Dit bar man då och då sjuka fångar. Innanför dörrarna fanns ingenting. Det var bara en kuliss. Man ställde in bårarna där, låste dörren och gick. Det var den "Kirurgiska avdelningen".

Allt systematiskt, noggrant uträknat. In i minsta detalj. En väl fungerande logistik, osynlig för omgivningarna. Noggrann dokumentation. Inget fick undgå SS-männens kontrollerande, vakande öga. Ondskans illistighet var total.

Många rapporter har genom åren beskrivit detta ohyggliga förintelseläger. Ändå är det något annat att komma dit, stå där, och som de låta blicken vandra över huskropparna, trampa på samma stenar som de. Och - oundvikligt; känna fasan, skräcken, ångesten över vetskapen att människans avgrund av ondska tycks bråddjup.

Känna sorgen över dem - Judarna, romerna, de ryska fångarna, de kulturella, de handikappade, de religiösa, de homosexuella. Ja alla ”felaktiga” människor som lurades in i denna djävulska fälla.

Också sorgen över alla de människor som drogs med i den nazistiska övertygelsen.

Tillbaka till staden Krakow. Äter deras goda mat, tittar på de vackra husen. Tänker att jag vill tacka livet. Att just jag lever, här och nu. Och att jag måste berätta för dig, så att du också far dit och upplever samma sak.

Så att vi alla hjälps åt att ta ansvar för att det aldrig, aldrig, aldrig händer igen.