Det bor 100 000 personer i Nijmegen men i samband med marschen brukar cirka en miljon människor besöka staden. Foto: Privat.
– Det gör jätteont i fötterna och de kändes som köttfärs efteråt. Men det är det värt när man kommer i mål, säger Åse Jansson.
Redan 1909 gick den första upplagan av marschenav stapeln i staden Nijmegen. Från början var marschen endast till för nederländsk militär. Men efterhand har den öppnats upp för civila. Militärer måste fortfarande gå i uniform, men för poliser är det inte samma krav.
– Jag går i uniform eftersom jag tycker att det är ett bra sätt att få visa upp den svenska polisen, säger Åse Jansson.
I år var det 25 grader varmt första dagen och på den avslutade dagen 35 grader.
– Det blev väldigt varmt i den mörka uniformen så sista dagen gick jag i en pikétröja som var lite svalare.
Totalt gick 46 000 personer marschen. Trots det är marschen relativt okänd i Sverige. I år var det tionde gången som Åse Jansson deltog. Första gången var redan 1998.
– Det året fick jag höra talas om marschen genom två killar som gjort lumpen. De skulle gå marschen och jag hängde på. Det slutade med att bara jag gick det året, säger Åse.
När hon sedan började på Polishögskolan 2001 blev hon den första polisstudenten som gått marschen från Sverige.
– Ambitionen just nu är att gå två gånger till. För om två år firar marschen 100-årsjubileum och det vill jag inte missa, säger Åse.
Under totalt fyra dagar vandrar deltagarna dagsetapper på mellan tre och fem mil. Varje dag kommer de i mål på samma ställe där de startat. Det innebär att man vandrar kring staden i olika riktningar.
– Det gäller att ha bra kängor och att tejpa fötterna innan. De kommer ändå att vara svullna vid målgång med då kan man undvika stora blåsor.
– Jag brukar även ha med mig vatten, extra strumpor och tejp på varje dagsetapp.
För att klara att gå fyra mil per dag gäller det att vara förberedd. Åse börjar träna redan på våren innan och brukar gå en mil i sträck per vecka.
– Man brukar säga att man ska ha gått minst tre mil i sträck och ha mellan 20 och 40 mil i benen innan marschen.
Väl på plats har Åse alltid med sig souvenirer att dela ut till barn som står längs vägen. I år hade hon bland annat med sig polisnallar och polismärken.
Cirka två kilometer före målgången den sista dagen passerar marschen ett barnsjukhus. Där brukar personalen ta ut barnen så att de får titta på marschen.
– Det brukar vara ett starkt ögonblick och jag sparar alltid de finaste souvenirerna till de sjuka barnen. Så i år sparade jag nallarna till barnsjukhuset.
Vid målgången sista dagen får deltagarna även en medalj. Förutom att marschen hade uppehåll vid första och andra världskriget har marschen bara avbrutits en gång.
– Det var 2006 när två personer dog av värmeslag under första dagen.
Då avbröts marschen och ett minnesmärke delades ut till dem som deltagit.
Trots att vandringen är krävande tycker Åse att det är värt mödan vid målgången.
– Jag får värsta kicken! Då känner jag mig världsbäst. Det är ungefär som att vinna en VM-medalj, säger Åse.
– Jag har också lärt känna många människor som går marschen från andra länder som man bara träffar i Nijmegen. En del av nöjet är att bara träffa dem.
Ambitionen just nu är att gå två gånger till. För om två år firar marschen 100-årsjubileum och det vill jag inte missa.
Militärer måste gå i uniform och bära tio kilo packning. Helst ska de även ha en flagga med sig för att visa vilken nation de kommer i från. Foto: Privat.
Vid målgång får alla deltagare en medalj. Foto: Privat.
Sista dagen gick Åse Jansson i pikétröja och trekvartsbyxor. Resterande dagar bar hon uniform trots att det var stekhett ute. Foto: Privat.
Att träna innan marschen är viktigt. Åse Jansson brukar börja träna på våren genom att gå en mil per vecka. Foto: Annika Eriksson.
Att gå i vandringskängor och att tejpa fötterna innan är ett bra sätt att undvika blåsor. Det menar Åse Jansson som gått världens längsta marsch tio gånger. Foto: Annika Eriksson.