Där sitter Gerry och hyvlar

Böcker med borttappade ryggar och pärmar som hänger på trekvart betraktas av många som slängfärdiga. För somliga, som Gerry Lindh och hans bokbindande vänner, är de en utmaning. En gammal bok är ju ingenting annat än en bunt papper som med hjälp av nål och tråd, lim, papp och plastat tyg kan återuppstå i händerna på helt nya läsare.

Gerry kom själv på idén, snackade med gode vännen, tillika Antikvariat Nordboks ägare Lars Hilke, och resultatet blev att han sedan i tisdags, och fram till och med lördag, kommer att befolka butikens skyltfönster tillsammans med sin hyvel och sitt praktiska falsben som kan användas till det mesta.

– Folk kan komma in och prata med mig också, försäkrar Gerry som lovar att svara på alla frågor så gott han kan, trots att han bara är en enkel amatör.

Hade fönstret varit dubbelt så stort, då kunde hela bokbindargruppen, inklusive mäster själv, Thomas Rosén, fått plats i det. Men nu är det enbart Gerry som visar upp hantverket som faktiskt ser ut att kunna överleva även denna den digitalaste av tider.

Bokbindarna som träffas på måndagskvällarna hos Medborgarskolan (det finns en onsdagsgrupp också) har funnits sedan 1996.

Åtskilliga har kommit och gått, några har bestått och en hel del har hållit på i minst tio år och aldrig lämnar de nybörjarstadiet bakom sig för:

– Det finns alltid något nytt att lära, konstaterar mäster Rosén som varit med längst men ändå inte kan allt.

Kanske är det bindandets kontemplativa sida som fått så många att fastna. Att tillverka en anteckningsbok i japansk fyrhålsteknik påminner rätt mycket om broderi.

– Det är väldigt avkopplande, försäkrar Gerry.

Även Sandra Söderström kopplar av med en nål i nypan. Förstlingsverket "Minnen från gamla svenska prästhem" ska få sina sidor ihopsydda i ryggen innan det är dags för en helt ny pärm. Mammas gamla kokbok från skolan "Födan, Hemmet och Ekonomin" är även den i stort behov av en räddningsaktion. Sandra har, liksom alla andra som vandrar i de medeltida munkarnas bokbindande fotspår (teknik och utrustning är likadan, nu som då) insett att den som binder inte bara kan nöja sig med en bok åt gången. Var och en måste alltid ha flera böcker på gång samtidigt för somliga moment kräver mera tid än andra.

Att vänta på att en nylimmad pärm ska torka under tyngden av en bit järnvägsräls kan ta ett helt dygn. Varför sitta overksam om det samtidigt finns torrt gammalt lim att skrapa loss på "Indianboken" från 1940-talet. Just denna bok tillhör Leif Markstedt som är fullt och fast övertygad om att de mjuka originalpärmarna visst ska gå att rädda. De ska helt enkelt klistras fast på de nya av präktig papp.

Folk kan komma in och prata med mig också.