Under den tidiga säsongen åker han på sjöar och tjärnar, men i takt med att det blir kallare åker han gärna i Långnäsudden, Kåge hamn eller som idag – södra Böviken.
– Jag gillar havet bäst. Det är något speciellt med vidderna, säger han.
Tillsammans med sin sambo, som också delar intresset, åker han två till tre gånger i veckan, oftast några timmar per gång.
– Vi brukar åka vi vid nio på morgonen och vara borta hela förmiddagen. Det är en jättebra motionsform, framförallt i motvind.
Via sitt medlemskap i Friluftsfrämjandet Frostkåge får Daniel ibland sms om gemensamma turer. Då samlas ett tiotal skridskoåkare för att åka tillsammans.
– Det är alltid bra att vara flera stycken. Jag tycker av säkerhetsskäl inte att man ska åka ensam, säger han.
Med sina två decimeter är isen i Böviken fullt duglig för skridskoåkning, men man kan inte ta för givet att det går att åka överallt.
– Jag vill inte utmana ödet, säger Daniel, som slår en så kallad ispik i isen för att kolla av tjockleken.
– Om man slår igenom isen vid första slaget så den tunn. Måste man hacka sig igenom den är den oftast bärig. Sedan har jag förstås lärt mig var det generellt sett är dålig is, säger han.
Daniel är alltid förberedd på att en olycka kan inträffa. I den vattentäta ryggsäcken finns ombyte, en kastlina och en isdubb, ifall han skulle gå igenom isen.
– Det har hänt mig en gång, men det var så nära land att jag bara fick vatten upp till midjan.
I övrigt har varken Daniel eller någon i hans sällskap varit med om en olycka.
En långfärdsskridsko går, till skillnad från en klassisk skridsko, att ta isär. Skenan och pjäxan sätter man ihop med hjälp av en bindning. Det är av praktiska skäl, då man ibland kan behöva gå under en färd.
Idag finns det olika typer av pjäxor; bland annat kan man välja om man vill ha lös eller fast häl. Daniels pjäxor har lös häl, och passar även till hans turskidor.
– Det är väldigt praktiskt att jag bara behöver ett par pjäxor, säger han.