Bilderna. Trots att Gunni Gustafsson, 64 år, har svårt att styra sina armar har hon målat i hela sitt liv. Foto: Lars Eriksson.
Hon är född med en cp-skada och har varit beroende av hjälp i hela sitt liv. Med stor envishet och viljestyrka får hon hela tiden försöka besegra den motsträviga kroppen. Men intresset för att måla och skapa bilder har följt Gunni Gustafsson, 64 år, genom alla år.
– Det är en tuff utmaning, men jag är envis, erkänner hon.
Gunni vet vad hon ska säga och är snabb i tanken, men talet är inte alltid med henne. Tavlorna som hänger och står här och var i lägenheten talar däremot klarspråk. Bilderna ger henne en tydlig och klar röst. Inspirationen finner hon i sin närhet.
– Antingen så tar jag egna fotografier med min kamera eller också hittar jag motiv på nätet och i tidningar.
Den mesta tiden tillbringar hon, tillsammans med sina assistenter, i sin etta som ligger mitt i Skellefteå. Ett par gånger i veckan tar hon sig ut för att handla eller för att träffa kompisgänget.
Hon är född i Norsjö och har sitt föräldrahem i Lidträsk. Barndomen var hård och präglades framför allt av separationen från familjen. När hon var 8 år skickades hon iväg till Eugeniahemmet i Stockholm. På den tiden var det ett liv på institution som erbjöds för barn med funktionsnedsättning. Gunni känner ingen bitterhet mot sina föräldrar, men har fortfarande svårt att tänka på den tiden.
– Jag fick komma hem tre gånger per år. De svåraste stunderna var när jag hade varit hemma och skulle åka tillbaka.
För att få någon ordning på sina tankar håller hon på att skriva en bok – boken om sitt liv. Hon har precis börjat och orden är hennes sätt att bearbeta sin tuffa uppväxt.
Målandet och skapandet av tavlorna är en typ av inre resa för Gunni. Men hon har även varit ute och rest en del. Italien, Spanien och Cypern är länder som hon besökt.
– Jag skulle vilja göra en ny resa, men pengarna räcker inte till. Om jag får välja så blir det kanske Paris nästa gång.
Plötsligt lägger hon ner penseln och tittar upp. Tavlan är klar, åtminstone för i dag.
– Nu ska jag slappa, säger hon och spricker upp i ett leende.
De svåraste stunderna var när jag hade varit hemma och skulle åka tillbaka.