Vad är lagom speltid för en biofilm? 90 minuter? Två timmar? Två och en halv? Kan en biofilm ens vara för lång? Förra veckan avslöjade Marvel att speltiden på deras svindyra superhjälteepos “Avengers: Endgame” blir hisnande tre timmar och två minuter. Tre timmar. Och två minuter. Det är en rejäl sittning utan paus.
Längre än föregångaren “Avengers: Infinity War”. Längre än senaste “Star Wars”-rullen. Längre än “The Dark Knight Rises”. Nåde dig om blåsan börjar trycka på efter bara en timme. Hade du betalat för att se en fjäderviktare som “Lyrro” hade du bara behövt härda ut i ytterligare 28 minuter, men i “Avengers: Endgame” är du nätt och jämt förbi första akten. Sannolikt har skurken Thanos inte ens lämnat sin lilla stuga vid det laget. Betyder det att “Avengers: Endgame” är för lång? Är gränsen för vad som är acceptabel speltid att du ska kunna bli kissnödig en timme in i filmen och kunna hålla dig tills eftertexterna rullar? Nej, det tycker jag inte.
Tre timmar och två minuter Marvel-klimax låter kanske en smula tufft mot blåsan, men det är ett lågt pris att betala i förhållande till den (förmodar jag) oförskämt storslagna finalen som bröderna Russo kokat ihop åt oss. Så länge en biorulle är engagerande och/eller underhållande gör det mig ingenting om den spänner över flera timmar. “Avengers: Infinity War” klockade in på två timmar och 29 minuter och inte en enda gång började jag skruva på mig i biostolen.
De gånger jag upplevt en biofilm som för lång har det varit på grund av helt andra orsaker än filmens faktiska längd. “Fantastiska Vidunder: Grindewalds brott” är till exempel en kvart kortare än “Avengers: Infinity War” men kändes på grund av sin trista berättelse och slarviga regi dubbelt så lång som Marvels rulle. Speltiden är bara en siffra. Hur fort den går är helt upp till hur filmskaparna fyller ut den.