Framgångsrik. Eila som förlorade sin syn som 23-åring har tagit två OS-guld och satt ett världsrekord i Paralympic Games i Atlanta. Foto: Lars Eriksson.
På väggen i köket hänger en gammal klocka och tickar. Den hänger lite snett och det är helt i sin ordning. Ibland händer det att någon besökare petar till klockan för att den ska hänga rakt. Men det är något som Eila Nilsson, 51 år, genast upptäcker och påpekar.
– Då brukar besökaren undra om jag verkligen är blind, säger Eila och skrattar.
Att klockan hänger rakt är inget hon ser eftersom hennes ögon är ersatta av proteser. Tricket är att hon hör och är uppmärksam, klockan stannar nämligen om den hänger rakt, avslöjar Eila som miste synen när hon var 23 år.
Eila har en positiv livssyn och verkar ha hur mycket energi som helst, men hennes vandring i livet har inte alltid varit så enkel. Hon sitter vid matbordet i lägenheten och berättar, utan minsta darr på rösten, om cancersjukdomen som drabbat henne. En sjukdom som absolut inte har knäckt henne.
– Det är livet som har fört mig hit, förklarar hon.
Redan som barn fick hon uppleva livets lite svårare sidor. Eila var diabetiker och dessutom mobbad i skolan.
– Jag var både duktig i skolan och annorlunda på grund av min sjukdom, det kan vara därför jag blev mobbad.
Hon beskriver att hennes skolkamrater hela tiden var ”småjävlig” med henne och att hon inte blev inkluderad i deras gemenskap.
– De som mobbade hade förmodligen ganska dålig självkänsla. I dag kan jag förlåta dem, men då var det svårt.
På gymnasiet utbildade hon sig till undersköterska och flyttade sedan till Stockholm. Hon ville börja om och träffa nya människor.
– Jag ville få lite space.
Men även här hamnade hon i situationer som liknade dem i skolan. Ett par arbetskamrater menade att hon inte tog tillräckligt mycket ansvar.
– Inget var bra, listan kunde göras lång. Men jag förstod att det inte stämde eftersom många av patienterna frågade efter just mig när de ville ha hjälp. Jag upplevdes förmodligen som ett hot bland vissa.
Eilas löning blev att hon jobbade hårdare och sprang fortare.
– Jag ville visa dem att de inte hade rätt.
Efter ett år i storstan vände hon tillbaka till Skellefteå och vid 23 års ålder drabbades hon av nästa stora motgång, hon tappade förmågan att se. En process som gick ganska fort.
– Det tog två år från att de upptäckte synförändringarna tills att synen var helt borta. Jag var så arg på vården och letade efter en syndabock. Då var jag nog inte så rolig att ha som patient.
Att släppa ut all ilska sorg och förtvivlan var Eilas sätt att hantera krisen.
– Jag har alltid varit ganska het i humöret.
Att ge upp var aldrig något alternativ för Eila. Istället började hon funder på hur hon skulle angripa alla praktiska problem som hon stod inför som icke seende.
– Jag har bränt mig på strykjärn, kokat över på spisen och inte hittat hem när jag har varit ute. Men envisheten har varit mitt mellannamn, säger hon och skrattar.
Envisheten och sökandet efter någon slags mening fick henne att satsa på simningen. En idrott där hon blev väldigt framgångsrik. Ett flertal SM- och EM-medaljer toppades 1996 med framgångar i Paralympic Games i Atlanta.
– Målet var att jag skulle ta två guld och ett världsrekord, vilket jag levererade.
I dag har hon förlikat sig med att livet både går upp och ner.
– Motgångar i livet kan göra att man blir bitter, upprörd och förbannad. Ett annat sätt är att försöka förstå varför saker och ting händer. Att ställa sig frågan: Vad kan jag lära mig av det här?
Hon menar att motgångarna inte har knäckt henne utan snarare varit något som stärkt henne.
– Det har inte varit enkelt, men för varje kris har jag gått vidare i livet.
Eila driver ett eget företag, Eilas Livskraft, där hon framför allt jobbar med mental rådgivning. Hon delar helt enkelt med sig av sina livserfarenheter.
– Det handlar om vägledande samtal samt kurser.
Tålamod och tillit är något som Eila har fått jobba med, men som också har berikat hennes liv.
– Tålamod har aldrig finnits i min genuppsättning, men det är något jag behöver som synskadad för att livet ska vara hanterbart.
När det gäller tilliten till andra människor så menar Eila att man måste börja med att jobba med sin egen självbild.
– Man kan aldrig lita mer på någon annan än på sig själv, ju mer man litar på sig själv desto mer kan man lita på andra.
Tacksamhet är också en viktig beståndsdel i livet för att må bra, anser Eila.
– Vissa dagar kan det vara svårt, men ju mer man tränar på att känna tacksamhet desto mer tacksam blir man. Det behöver inte vara stora saker. Vi tar så mycket för givet. Hur ofta är du tacksam över att du har fem fingrar på varje hand?
Känslan av tacksamhet är både helande och läkande, menar hon. En övertygelse Eila har stor nytta av i dag när hon går matchen mot cancersjukdomen som drabbat henne. För två år sedan upptäckte hon nämligen en knöl i bröstet som sedan undersöktes, men avfärdades som ofarlig. I våras opererades knölen bort och när det sedan visade sig vara cancer opererades hela bröstet bort. Efter ingreppen fick hon cellgift och nu har hon precis avslutat strålningsbehandlingen. Nu är det bara att vänta och hoppas att behandlingarna har gjort verkan.
– Jag kämpar, men livet är ingen strid så någon kamp går jag inte. Livet är mer som en utmaning.
Hon har inga garantier för att det ska gå bra, men hon oroar sig inte för framtiden
– Jag tror att det finns en mening med allt, även med sjukdomen. Det är motgångarna som hjälpt mig att växa som människa och det är framgångarna som lärt mig att njuta av livet.
Den inre styrkan som Eila besitter lyser hela tiden igenom när berättar och delar med sig av sitt liv. Men utan hjälp från sin omgivning hade han aldrig nått så här långt, påpekar Eila och lutar huvudet mot sin hand.
– Jag hade inte blivit så här stark utan familjen, sjukvårdspersonalen och alla andra. Ensam är inte stark.
Jag var så arg på vården och letade efter en syndabock.
Cancersjuk. ”Jag har ändå fyllt 50 och känner mig så frisk”, säger Eila Nilsson kramar om sin livskamrat labradortiken Tinka Foto: Lars Eriksson.