Peter Ljungholms rekordtid på Broarna Runt – 14.43 – håller än i dag, 25 år senare. Foto: Lars Eriksson.
Det är tisdag 16 april 1991. Himlen täcks av moln och vinden kommer från väster. Luften är inte speciellt varmt, men några plusgrader påvisar termometern. Peter Ljungholm är 26 år och ska snart starta i det drygt fem kilometer långa motionsloppet, Broarna Runt.
– Jag mins att det var lite småkyligt, inget kortbyxväder direkt. Men det var medvind på södra sidan av älven och så vill jag ha det.
Veckan innan hade han sprungit snabbt, men i dag skulle det gå ännu snabbare.
– Jag var i riktigt bra form.
Starten går och i samma startgrupp springer Ludvig Edman. Peter och Ludvig springer tillsammans och det går fort. De följs åt ända fram till björkallén, strax innan man kommer in på Nordanåområdet.
– Där ökade jag steglängden och växlade tempo. Jag hade krafter kvar.
Peter får en lucka och går i mål som vinnare. Inte bara vinnare i duellen med Ludvig, utan han går i mål på den bästa tiden någonsin, 14.43. Två sekunder senare går Ludvig i mål på loppets nästa bästa tid genom tiderna.
Rekordet var ett faktum, men att det skulle vara en rekordtid som skulle stå sig 25 år senare kunde ingen ana. Trots att både kunskap och teknik utvecklats har ingen lyckats springa snabbare. Enligt Peter så finns det förklaringar på varför det gick så mycket fortare då än vad det gör nu. I dag vinner man Broarna på strax under 17 minuter. Hemligheten, enligt Peter, var träningsgruppen. En relativt stor grupp som sporrade varandra.
– Det kunde vara mellan 15 och 20 personer på en träning. Alla duktiga långdistanslöpare tävlade på den tiden för Skellefteå. Vi var alla väldigt hängivna och vi hade kul.
Innan kombihallen byggdes, 1991, tränade de i kulvertarna under lasarettet. Per-Åke Sandström var den i träningsgruppen som han mätte sina krafter mot. Per-Åke var tre år äldre och den perfekta sparringpartnern.
För att kunna springa fort måste man klara av att koppla bort smärtan, förklarar rekordhållaren.
– När den kommer, måste man ha inställningen att det är som det ska vara. Man är hela tiden och tassar på kroppens maxkapacitet.
Peter tror att alla som pressar sig mot sitt max har ungefär samma upplevelser av ett lopp. Alla har med andra ord lika ont när de försöker slå sina rekordtider, oavsett om de är 14- eller 25-minuterslöpare.
– De flesta känner sig trötta efter slakteribacken och tänker: ”Oj, tre kilometer kvar”. Vid björkallén försöker alla att öka för vi vill ju ha ett snyggt avslut, säger han och skrattar.
Ett tips till motionärer som vill bli snabbare är att lägga in lite intervallträningar.
– Springa förbi tre lyktstolpar lite snabbare för att sedan gå förbi två lyktstolpar. Köra så några gånger.
Löpteknik är definitivt något fler borde lägga mer fokus på, menar Peter. Där kan motionären kapa mycket tid. Det kan vara hur du landar på foten, kroppshållningen, armarna och andra småsaker som behöver justeras.
– Alla kan inte ha Usain Bolt-steg, utan var och en har sina egna fysiska förutsättningar. På Broarna kan man kanske kapa upp mot en minut av att bara bli medveten om hur man springer. Man ska ha en ståtlig hållning, som att man redan tagit emot guldmedaljen och har den på bröstet.
Han sprang inte så många Broarna Runt-tävlingar utan det blev kanske en till två varje vår.
– På våren hade vi terräng-SM så det passade egentligen inte in att springa på asfalt. Broarna var bara en kul grej. Man är inte en riktig Skelleftebo om man inte sprungit Broarna Runt, säger mästaren och skrattar.
Trots att hans tid är den bästa genom tiderna så tror han faktiskt att han hade kunnat springa ännu fortare.
– Om jag hade fokuserat på Broarna hade jag kanske klarat en tid ner mot 14.30.
Så här i backspegeln kan Peter konstatera att hans bästa tid som löpare var under de här åren runt 1990. Året efter rekordtiden sprang han på 14.47, bara några sekunder långsammare än rekordet. Men sedan tog snabba tiderna ett abrupt slut, han fick problem med hälsenan.
I dag springer han betydligt långsammare och inte lika ofta. Men fortfarande på tider som vanliga motionären inte ens kan drömma om.
– I dag klarar jag nog inte att av springa en enda kilometer på de kilometertiderna jag hade då. I fjol sprang jag på strax över 18 minuter. Redan vid Lejonströmsbron kände jag att jag gick sönder i foten, men jag fortsatte att springa ändå. Jag hade ont i foten i ett halvt år efter det. Så här i efterhand var det kanske inte värt det, säger han och skrattar.
Den stora frågan är när eller om någon kommer att slå rekordet.
– Det har visat sig att vi sprang på ganska bra tider då, säger mästaren lite ödmjukt.