Ung, gammal, man eller kvinna, det spelar ingen roll. Vi har alla våra egna tider att besegra. Varje gång får jag en blandad känsla av samhörighet samtidigt som jag känner mig så ensam. Ensam i min egen kamp mot klockan. En kamp som ska ta mig under 25 minuter. Många tycker kanske att 25-minutersmålet är lätt som en plätt. Men för mig kommer det vara tufft, men möjligt... tror jag.
Starten går. Jag har letat mig fram mot startlinjen och har en bra placering på högerkanten när klungan går iväg. Så här i början är det trångt och svårt att hitta flytet. Vi lämnar innergården på Nordanå. Nu är vi igång.
Redan efter ett par hundra meter springer kollegan Mikael Marklund om mig. Det är lugnt, han är snabbare än mig. Att hänga på här skulle vara rena idiotin. Jag fortsätter att mala på i mitt eget tempo. Men är det inte många som springer om mig? Stressen ökar och jag är redan trött.
I Bonnstan springer nästa kollega om mig, Lina Andersson. Nu hakar jag på, men det biter inte. Hon drar ifrån och avståndet bara ökar. Jag måste hitta tillbaka till min egen takt, här gäller det att överleva.
”Upp med kroppen. Du ska ha en ståtlig hållning, som att du redan tagit emot guldmedaljen och har den på bröstet”, ekar rekordhållaren Peter Ljungholms råd i mitt huvud. Jag försöker, men överkroppen faller hela tiden framåt. Hållningen liknar mer en lingonplockare än en guldmedaljör.
Halvvägs upp i slakteribacken, efter Lejonströmsbron, känns benen ännu tyngre. Kommer jag över huvud taget att gå i mål? Nu kommer Ljungholms röst tillbaka: ”Alla känner sig trötta i slakteribacken”. Javisst, men inte så här trött. Det kan inte vara möjligt.
På södra sidan, den jobbigaste sträckningen, springer alla förbi mig. En efter en passerar de mig, trots att jag försöker att tänka på alla råd som Ljungholm gav mig. ”Du kan kapa upp mot en minut med rätt löpteknik”. Plötsligt springer jag helt ensam. Framför mig har det blivit en lucka, som blir större och större. Bakom mig finns ingen, åtminstone är det min känsla. Jag orkar inte ens titta, men jag känner mig väldigt ensam – och trött.
Nu ser jag äntligen Parkbron. Det är här jag ska försöka att öka tempot. Nu ploppar tankarna från rekordhållaren upp igen: ”För att kunna springa fort måste man klara av att koppla bort smärtan”. Okej, då kör vi. Men ute på bron tar vinden ett grepp om min kropp och bromsar upp min tilltänkta fartökning. Det här med vinden sa Ljungholm inget om.
Bron är avklarad och nu ser jag Nordanå. Vad var det han sa om avslutet? ”Vid björkallén försöker alla att öka för vi vill ju ha ett snyggt avslut”. Hittills har inget varit speciellt snyggt med mitt lopp, men det är alltså nu det gäller: ett snyggt avslut. Kroppen rätas ut och blicken höjs, nu ska jag briljera.
Tyvärr, det blev inget snyggt slut. Jag går i mål med tunga ben och en kroppshållning som en 90-åring. Tiden vill jag inte ens tänka på, men jag överlevde och jag tog mig i mål. Trots allt är alla Broarna Runt-löpare vinnare, oavsett på vilken tid vi tar oss i mål på.
Tiden då? Okej, 26.22... Men innan Broarna Runt-säsongen är över ska jag ha tagit mig under 25 minuter. En rekordtid för mig, men 10 minuter långsammare än mästaren Peter Ljungholm.