Mor och son. Maria Holm och sonen Viktor har skapat band helt utan blodsband. Foto: Lars Eriksson.
En lite kille med nyfikna ögon tittar fram bakom mamma Maria Holm när hon öppnar dörren. Det är Viktor, 3 år, den yngste i familjen som dessutom består av pappa Ove samt dottern Dana, 5 år. Det skulle ha kunnat vara vilken familj som helst om det nu inte vore för den lilla detaljen att de inte har några blodsband – Dana och Viktor är adopterade. De båda syskonen kommer från helt skilda delar av världen, Viktor från Ryssland och Dana från Colombia.
– Dagen före julafton 2009 fick vi en bild mejlad till oss, det var en bild på Dana. Känslan var helt otrolig. Det var den bästa julklappen vi någonsin fått, säger Maria.
Maria sitter vid köksbordet och berättar om livsresan som byggde hennes familj. Viktor trippar lite försiktigt in i köket och visar sin Legobok med klistermärken. Han vill ha lite uppmärksamhet och det är inte så konstigt med tanke på att han är en av huvudpersonerna i berättelsen. En huvudperson som med nöd och näppe blev en medlem i familjen. Byråkrati och storpolitik höll på att stoppa Viktors nya liv i Skellefteå.
Längtan efter barn väcktes många år innan Dana och Viktor kom in i bilden. Åren gick, men ingenting hände. Maria blev aldrig gravid. Nästa steg var att försöka med provrörsbefruktning. Efter sju försök, som sträckte sig över två år, gav de upp.
– Jag mådde så dåligt under den där perioden. Det var ett bra beslut att lägga ner projektet, säger hon.
Adoption började sakta växa fram som en möjlig lösning på barnlösheten. Ett alternativ som fram till då inte hade funnits i tankarna.
Nu ville de skynda på. Valet föll på Colombia som hade en relativt snabb adoptionsprocess. Första steget blev ett giftermål. Ett steg som alla adoptionspar måste ta. Sedan följde en mängd utredningar för att bedöma familjens lämplighet.
– Då önskade vi att det hade gått fortare, men det var för barnets bästa, säger Maria.
Direkt efter årsskiftet när 2009 övergick till 2010 var det dags att åka till Bogota i Colombia. En resa som varade i två månader. Två vuxna människor utan barn påbörjade sin resa som gick över land och hav till andra sidan av jordklotet. De återvände som en hel familj – mamma, pappa och barn.
Det gick något år innan det var dags igen. Saknaden efter ytterligare ett barn var stor. Familjen som nu bestod av tre, sökte ytterligare en familjemedlem. De ville bli fyra. Nu tittade de österut mot Ryssland. Ett projekt som skulle visa sig vara fyllt av både hinder och utmaningar som de inte riktigt hade räknat med. Ryssland hade stoppat adoptioner till länder som tillåter samkönade äktenskap. Adoption från Ryssland till Sverige var med andra ord inte aktuell. Trots det reste Maria och Ove dit för att försöka få hem sin blivande son till Sverige och Skellefteå.
– Vi fick rådet att inte knyta för starka band med Viktor, för det var högst troligt att vi inte skulle få med honom hem.
Det blev många resor, men när de för andra gången reste till Irkutsk i Sibirien var förhoppningen att det också skulle vara den sista. Det var dags för domstolsförhandling och ett avgörande var nära.
– Vi satt där på rad och lyssnade på domaren när hon började skälla ut socialarbetarna för att de hade gjort fel och inte arbetat enligt Rysk standard. Hon var rosenrasande och sa att målet var avskrivet. Då tänkte vi att det var kört, berättar Maria.
De fick vända hem till Sverige fyllda med oro, men utan sin son. I juli fick de åka tillbaka en tredje gång för att träffa domaren. Samma visa igen, det var någon underskrift som saknades. Istället för att avskriva målet gav domare parterna två timmar att lösa problemet.
– Domaren satt och grät. Vi var illamående och helt färdiga. Allt var ett enda virrvarr.
Domaren som hela tiden hade haft en tuff och hård attityd, blottade en sida som var betydlig mjukare. Av henne fick de veta att Viktor troligen inte skulle få ett nytt hem, om nu inte Maria och Ove skulle få vårdnaden. De allra flesta Ryska familjer vill adoptera yngre barn. Viktor var med sina två levnadsår alldeles för gammal för att få en ny chans i Ryssland. Hans öde hade med allra största sannolikhet varit att växa upp på barnhemmet i Sibirien.
På något sätt blev det ordning i kaoset, domaren godkände allt och gav dem vårdnaden av Viktor. Ett beslut som fick den enorma spänningen hos Maria och Ove att lätta.
– Vi grät och började tro att vi skulle få med honom hem. Vi fick lova på heder och samvete att vi aldrig skulle lämna över vården av Viktor till ett samkönat par, säger Maria och förklarar att det kändes väldigt konstigt.
Två veckor senare satt de på ett plan på väg mot Sverige. Det var först då de förstod att de faktiskt hade lyckats få hem Viktor från Ryssland. Från ett land som inte tillåter adoption till Sverige. De lyckades trots att storpolitik och byråkrati var starka motståndare.
– Vi kom hem med Viktor i augusti förra året. Då var vi den sista familjen i Sverige lyckades adoptera ett barn från Ryssland.
Familjebygget för Maria och Ove blev inte som de hade planerat från början. De har rest mot öster och väster, mot kyla och värme för att hitta sin familj – prövningar och äventyr som fört dem samman och stärkt banden mellan dem. Familjeband behöver absolut inte vara blodsband.
– Det var nog meningen att det skulle bli adoption. Så här i efterhand känns det helt rätt. Om än vägen har varit lång och krokig så kom vi rätt till slut, säger Maria.
Domaren satt och grät och vi var illamående och helt färdiga. Allt var ett enda virrvarr.