Fotbad rekommenderas både före och efter badet. Foto: Leif Andersson.
När det ryker ur Jakobssons buskage och när solparasollet bakom växthuset är uppfällt, då vet grannarna vad som är på gång: "Jaha, nu ska det badas hos Enars igen".
Karet var precis på väg till tippen när sonen Daniel fick syn på det, stoppade transporten och övertalade grannen, tillika chauffören, att stjälpa av det i diket istället. Sedan ringde Daniel hem till mamma.
Detta hände sig för några år sedan och sedan dess har utebadandet blivit en lustfyllt vana som brukar upprepas ett par gånger i månaden. Kanske inte mitt i den allra smällkallaste vintern förstås, men ett stilla snöfall i oktober gör bara att vattnet känns ännu skönare.
– Sådana här badkar fanns i lägenheter i Stockholm på 40-talet, berättar Marit som brukar förbereda varje badsession med omsorg. Något gott att dricka hälls upp i vackra glas, handdukar läggs fram i en prydlig hög och vid karets ena kortände ställs en balja där både libbsticka och rosenblad flyter omkring.
– Där tvättar vi fötterna innan vi kliver i.
Just ordet "vi" är av stor betydelse, för när det badas, då badas det oftast skavfötters. Både Marit och maken Enar får ledigt plats i detta kar vars stabila gjutjärnskropp väger bly. När karet väl forslats till gården så gick det inte att rubba. De fick lägga ut plankor, som en räls, och med stön och stånk baxa karet fram till växthusets baksida. Där tronar det nu, i något upphöjt majestät, med sina bastanta små ben uppallade på plattor.
Badkarsbadning i det fria kräver en hel del arbete, särskilt från badmästarens - Enars - sida. Det är han som sköter vattenkokningen. Det är nämligen det som är anledningen till att det ryker ur buskarna, för där står en gammal vattenvärmare som eldas med ved som huggits i egen skog. Vattenvärmaren är ett arvegods från Enars barndomshem. Förr var vattenvärmare vanliga. Användes till exempel när trasmattor skulle tvättas och Marit minns att hennes mamma brukade koka blodkorv i sin värmare, i en särskild insats av koppar.
Med hjälp av trädgårdsslangen spolar Enar i 100 liter vatten i värmaren. Sedan tänder han på. Och sedan är det bara att vänta en och en halv timme tills vattnet kokat upp och det är dags att fylla på badkaret. Först det kalla, sedan det varma som fraktas i plåthink. Då och då kollar Enar på termometern.
– Det får inte vara mer än 40 grader. Marit tål inte mer.
När tempen är lagom hustruvänlig, då är det dags för den slutgiltiga finishen. Det som gör utebadandet extra lyxigt och ännu mera njutbart, särskilt klara höstnätter när stjärnorna glimmar över trädgården, byn och hela den barrskogsmörka trakten.
Enar häller i en rejäl skvätt badskum, köpt på flaska. Plockar fram högtryckstvätten och skruvar på det extralånga munstycket.
Sedan kör han så det ryker.
Sådana här badkar fanns i lägenheter i Stockholm på 40-talet.
Högtryckstvätten är perfekt. Lite vatten och mycket luft får bubblorna att lyfta. Foto: Leif Andersson.
Vattenvärmaren kräver omvårdnad. Är den för sotig måste Enar rengöra den, annars brinner det dåligt. Foto: Leif Andersson.
Av- och påklädning sker inne i huset, liksom duschandet efteråt. Foto: Leif Andersson.
Marit Jakobsson njuter av grönskan och den hemkokta vinbärssaften. Foto: Leif Andersson.