Älskar Skellefteå. Anita Andreassen, 56 år, tränar och jagar mycket tillsammans med tiken Nirja, 8 år. Foto: Lars Eriksson.
Ytterdörren öppnas och i hallen hoppar en ivrig och nyfiken hund fram och tillbaka. Tiken Nirja, en släthårig foxterrier, är kompisen som följer Anita till både jaktskogen och skidspåret. För fyra år sedan flyttade norskan Anita Andreassen, 56 år, till Skellefteå. En flytt som hon absolut inte ångrar.
– Skellefteå är en fantastisk stad, säger hon och betonar varje ord.
Anita är född och uppvuxen i Tromsö, Norge. En uppväxt som präglades av idrott. Hon var aktiv i skidåkning, draghund och landsvägscykling.
– 1979 fick jag kungens hederspris, det första som utdelades till en cyklist.
Vid 19 års ålder var hon dessutom en av Norges bästa längdskidåkare. Men under ett träningspass på landsvägscykel skedde det otänkbara. I en hastighet på över 70 kilometer i timmen trampade Anita och de övriga i träningsgruppen på, tätt bakom en lastbil. Plötsligt tog det tvärstopp för Anita. På vägen låg en stor asfaltklump som hon hade cyklat rakt in i.
– Jag fick cykelstyret i bröstet när jag flög ner i asfalten, med huvudet före. Det var som att cykla rakt in i en mur.
Hon hade hjälm på huvudet, men dåtidens hjälmar var inte alls lika bra som dagens. Allt blev svart och Anita hamnade i respirator, förlamad från halsen och neråt.
– Jag kunde varken andas eller röra på mig.
Efter några veckor fick hon lämna respiratorn, men förlamningen satt i. Tack vare sin kämpaglöd och sin extremt vältränade kropp kunde hon till slut, efter ett år av förlamning, börja röra på sig igen.
– I början tog det fyra timmar att gå 400 meter, men jag hade bestämt mig för att lyckas.
Ett och ett halvt år efter olyckan, bara sex månader efter att förlamningen hade släppt, var hon tillbaka som elitidrottskvinna och en av världens bästa draghundskörare. Under VM i Alaska 1992 överraskade hon hela sin omgivning genom att vara snabbast av alla.
– Då slog jag dessutom alla herrar. De var inte så glada då, säger hon och skiner upp i ett leende.
1996 fick Anita ett av det största idrottsliga pris man kan få i Norge,”Egebergs Ærespris”.
– För att få priset måste man ha varit i världstoppen i två idrotter, och i nationella toppen i en idrott.
Men olyckan har satt sina spår. Hon minns ingenting av det som hände i hennes liv innan hon cyklade omkull.
– Det jag vet om min barndom är vad jag sett på bilder och vad andra har berättat för mig.
I Skellefteå jobbar hon inom hemtjänsten och trivs riktigt bra. Anita anser att fördelarna med att bo i Skellefteå är många, men framför allt är det närheten till naturen som gör staden så attraktiv.
– Jag älskar den här staden.
Jag kunde varken andas eller röra på mig.