Skellefteå lasarett. Sjukhuset är hela hennes liv, från barndom till pensionering. Foto: Lars Eriksson.
Vi går över lasarettsområdet som domineras av asfalt och parkerade bilar. Här växte Maine upp i familjens tjänstebostad. Huset låg vid Lasarettsvägen där den övre parkeringen på sjukhusområdet ligger.
– Det här var parkområde när jag var liten, säger Maine och drömmer sig tillbaka i tiden.
Här fanns lasarettets odlingar, bageri och svinhus. Funktioner som var helt nödvändiga och försörjde hela sjukhuset med mat. Dessutom hade ett tiotal familjer och vårdpersonal sina tjänstebostäder här. En helt annan värld än den vi kan se i dag. En värld som finns bevarad i Maines minnen.
Hon föddes på våren 1944 och var femte barnet i familjen. Det skilde tio år till nästa syskon i barnaskaran. Hon var vad man brukar kalla ett sladdbarn.
– Jag fick en underbar barndom. Du kan tänka dig att ha tre bröder som var i övre tonåren och en syster som var tio år. Då har man det underbart. Jag var så omhuldad på alla sätt och vis. Jag kände mig verkligen omsluten.
Maine och de andra barnen som bodde inom sjukhusområdet hade aldrig känslan av att de var i vägen. Trots att det på området pågick en verksamhet som hade till huvuduppgift att rädda liv, bota sjukdomar och lindra smärta.
– Sjukhuset var en underbar lekplats och vi fick vara nästan överallt, kanske inte i likboden, säger hon samtidigt som ansiktet spricker upp i ett leende och hon förklarar att kulvertarna var en idealisk plats när de ville leka tjuv och polis.
– Toppen var när ambulansen kom. När vi hörde att den var på väg in sprang vi upp på en kulle alldeles i närheten av ingången för att se vad de kom med. Vi gick aldrig fram för vi tyckte nog att det var lite för allvarligt, men det var väldigt spännande.
Mamma, Gerda, var hemmafru som de alldra flesta mammor var på den tiden. Det var pappa som stod för lönearbetet.
Pappa, Frans Hugo Degerman, började 1936 som gårdskarl och vaktmästare efter att ha blivit arbetslös från sitt tidigare jobb som skomakare. Med jobbet följde också en tjänstebostad som familjen flyttade in i. Familjen blev hänvisade till en liten lägenhet på nedre botten i ett hus som inrymde ytterligare två familjer.
– Jag kan tänka mig att min pappa som var gårdskarl befann sig längst ner i hierarkin. Men här gjordes ingen skillnad på folk och det fanns ingen klasskillnad mellan oss barn. Det är klart att man hade en viss respekt inför vissa, men känslan var att ingen var förmer än någon annan.
Förutom de vanliga vaktmästarsysslorna, som kunde vara allt från att köra iväg sopor med häst och vagn till att jobba i köket, blev han tilldelad jobbet som lasarettets första ambulansförare. I lasarettets garage stod en brunbeige ambulans som ingen kunde köra. Han fick på landstingets bekostnad ta körkort och uppdraget blev att med ambulansen hämta patienter som hade difteri, scharlakansfeber eller någon annan smittsam sjukdom.
Livets lotteri hade tilldelat Frans Hugo Degerman en blodgrupp som gjorde det möjligt för honom att donera av sitt blod till andra, oavsett vilken blodgrupp de hade. En tillgång som skulle visa sig vara livsavgörande vid några tillfällen.
En fredag när han stod och mockade i svinhuset kom det ett sjukvårdsbiträde springandes och skrek hans namn. Det var kris på förlossningen. Där låg en kvinna och var på väg att förblöda. Utan att hinna byta om skyndade sig Frans Hugo upp till förlossningen. När han väl var uppe på förlossningen hann han enbart ta av sig stövlarna innan de skyndsamt kopplade en slang direkt från Frans Hugos arm till den blödande kvinnan. Ett liv kunde räddas tack vare Frans Hugo och hans blodgrupp. Han var en levande blodbank.
– De hade en tvåbent färskvara som gick omkring på området, säger Maine och skrattar.
Det lyser i ögonen när Maine talar om sin barndom. Det syns tydligt att hon ser tillbaka på sin uppväxt med glädje och kärlek.
– Det bästa stället på lasarettet var syrummet. Där satt det tio kvinnor som sydde och lagade kläder. Där fick vi trådrullar, tyg och en massa annat.
Föreståndarinnan i förrådet, syster Lisa, var en av många i personalstaben som tog sig tid med Maine och hennes kompisar.
– Min äldsta bror skulle gifta sig och då hade jag förstått att jag var tvungen att lära mig att dansa. Syster Lisa lärde mig att dansa vals, i syrummet.
På vår promenad genom lasarettet blir det många igenkännande hej från gamla kollegor till Maine. Mycket har förändrats sedan hon slutat, men hon är fortfarande igenkänd på Skellefteå lasarett.
När väl Maine blev vuxen kändes yrkesvalet ganska självklart. Hon valde att utbilda sig till sjuksköterska, även om hon under sin barndom ville bli slöjdlärare. Ett ganska naturligt beslut med tanke på var hon hade växt upp och tillbringat sin barndom. När hon var 19 år lämnade hon lasarettet och Skellefteå för sjuksköterskeutbildningen i Stockholm. Efter tre och ett halvt år var hon tillbaka igen. Nu började ett yrkesliv på Skellefteå lasarett som skulle vara ända fram till pensionen.
– Jag började på operation och där har jag till största delen jobbat ända fram till att jag blev 65 år. Det var först då när jag gick i pension jag separerade från lasarettet, detta underbara ställe.
Hon upplever att det hänt så mycket under en så förhållandevis kort tid. Sjukhuset har hela tiden byggts ut. Vissa verksamheter har försvunnit medan andra har tillkommit. Maine känner sig stolt över att ha fått varit med och utveckla lasarettet till vad det är i dag, ett högteknologiskt sjukhus.
– Jag har fått uppleva en hel del av livets olika skeden. Från kejsarsnitt, där man får se ett liv ta sin början, till att stå vid en säng där livet tar slut.
När hon försöker sig på att summera sitt liv på lasarettet blir ögonen blanka och en liten tår är på väg att tränga fram i ögonvrån.
– Här har jag känt mig älskad. Jag känner bara värme och lycka när jag tänker tillbaka. Nu blir jag lite rörd.
Hantverk. Det är Maines bror Sture Degerman som byggt den skalenliga kopian av huset. Foto: Lars Eriksson.
Hela livet. Här växte Maine Bommelin upp, i en tjänstebostad på Skellefteå lasarett. Foto: Lars Eriksson.