1983. En officiell Heta linje öppnades i Skellefteå.
Det började med en teknisk miss från Televerket. Någon upptäckte att om man ringde ett vakant telefonnummer och någon annan ringde samma nummer samtidigt så kunde man prata med varandra. Det här var tidigt 80-tal och tonåringar såg det här som en ypperlig chans att träffas i grupp över telefonen och även knyta nya kontakter i verkliga livet. I Norran 1982 skrev man om det som ”ett nytt nöje” för Skellefteås skolungdomar. En sjätteklassare berättar om hur det på rasterna är kö till telefonkiosken för att ringa ”det hemliga numret” – och det är gratis! När man lägger på luren kommer kronan man stoppat in tillbaka.
Televerket såg detta som ett misslyckande. Mycket eftersom klagomålen på ”felringningar” vällde in då ungdomar ringde nummer på måfå i hopp om att hitta ett vakant. I ett försök att driva bort folk från de öppna linjerna började man höja ljudet på röstmeddelandet som spelades upp på numret. Men det avskräckte knappast.
Då gjorde man istället helt tvärt om och öppnade en officiell Heta linjen. Det fenomen som hittills varit allra störst bland unga i Stockholmsområdet spred sig nu över hela Sverige. Runt 60 orter fick en egen lokal linje, däribland Skellefteå. Anledningen var att man ville undvika dyra rikssamtal.
– Dessutom är det bättre att Skellefteungdomarna talar med varandra, hette det på Televerket.
Men en stor mängd problem följde också. Det var ju roligare att ringa utanför sin egen stad och artiklar med rubriker som ”Samtal på Heta linjen kostade abonnent 10 000” dök upp i Norran. Politiker och proffstyckare slängde sig med ord som ”slasktratt” och ”koppleriverksamhet”. Och när tjänsten varit i gång ett par år krävde polisen i Skellefteå och Umeå att linjen skulle stängas ner då de, enligt P3 dokumentär, ansåg att linjen ”underlättade brottslighet och blivit en kanal för sexuella kontakter”.
Och de fick som de ville. 1986 lades Heta linjen ner i Umeå, Göteborg, Norrköping och Skellefteå. Enligt tidningsartiklar berodde det på ”starka påtryckningar från myndigheter”. Men en talesman för Televerket sa att han var mer besviken på massmedia och anklagade medier för att utesluta det positiva och bara fokusera på det negativa. Artikeln han uttalade sig i hade överrubriken: ”Efter det senaste våldsdådet” då en kvinna i Norrköping blivit våldtagen av en man hon träffat på Heta linjen. Artikeln var skriven ett år efter nedläggningen och handlade om huruvida heta linjen skulle starta upp i Skellefteå igen. Det såg inte ljust ut. Men den var saknad berättade Gunnar Lindborg, dåvarande t.f teledirektör för Västerbotten och A-kommunerna.
– Många har ringt hit och berättat hur ledsna de är över nedläggningen, sa han.
Heta linjen klarade sig längre i andra städer. Men 1995 följde resten av landet efter och linjen, åtminstone i Televerkets regi, var ett minne blott.
1987. Ett år efter nedläggningen. Skulle linjen starta upp igen?
1982. På skolrasterna stod unga i kö till telefonkiosken.