Min hustru är höggravid igen och har lagt beslag på familjens fordon. De jag samåker med har flexibel arbetstid. Det händer därför att jag återigen tvingas åka kommunalt mellan Skelleftehamn och Skellefteå.
Minnen från en svunnen skoltid kommer som en objuden gäst under färderna. Kallt svett som vägrar torka efter att man kutat sista biten mitt i vintern. När man lyckats att hålla sig vaken ända fram till vårdcentralen, men somnat vid Folkets Hus och vaknat upp igen i rullning och panikslaget plingat, hoppat av – för att sedan inse att man är strandad i Yttre Ursviken, utan vidare framtidsutsikter.
Förvisso får man kisa en smula när bussen glider fram, om man vill att nostalgin ska slå till med full kraft. Två siffror har trillat bort och endast tvåan är kvar. Icke förty.
För lite drygt ett år sedan hamnade Skelleftehamn på andraplats när en bilaga till en storstadstidning rankade Sveriges fulaste samhällen.
Den kollektiva reaktionen från lokalbefolkningen blev explosiv. Denna aningslösa resebilaga hade råkat peta en sovande björn i ögat med en smutsig pinne.
Vi som bor i Skelleftehamn (likt alla andra som bor någonstans) är obscent lokalpatriotiska. Vi vet redan att Skelleftehamn brottas med ett struligt förflutet, ett nedgånget nu och en oviss framtid. Men vi väljer istället stolthet.
Skelleftehamn är en oslipad diamant; en socioekonomisk smällkaramell där människor av alla sorter och smaker samlas. En djupt bevarad hemlighet som bara ett fåtal känner till.
Maria Wallin, kulturredaktör på Norran, född och gödd i Skelleftehamn, gav gensvar till bilagans attack med en makalös kärleksförklaring till Skelleftehamn som publicerades i Folkbladet förra året.
Likt Eiffeltornet i Paris, bocken i Gävle och osthyveln i Ånäset, förkroppsligar symbolen 208 orten Skelleftehamn. Maria utsåg Gåskörens låt ”208” till Skelleftehamns officiella kamplåt i slutet av ovan nämnda kärlekskrönika.
När hon sedan började på Norran avslöjade hon planerna på att tatuera in 208 på armen.
Med risk för att framstå som en total fan boy hakade jag på – bad redaktören kladda ner 208 på min arm också. Jag fyllde i texten med tatueringsgrejer beställda från en kinesisk webbshop.
I slutet av krönikan i Folkbladetförklarar Maria vad som fyller henne när hon lyssnat färdigt på ”208”:
”Jag känner hur en Stockholmsbaserad kvällstidning tar sig rätten att definiera min ort som Sveriges fulaste, jag känner hur folk ständigt vill berätta för mig hur Skelleftehamn är fast de inte har någon aning … Det här är till alla industriorter, inlandsbyar och missförstådda småstäder, men framför allt är det till Skelleftehamn: Jag älskar dig.”
Kan bara instämma. Och i afton kommer jag självmant avstå andra transportmöjligheter. Tillbaka till min familj i bussen som jag växt upp med till ett samhälle där jag gott kan tänka mig bo tills jag dör.