A-traktorer och andra LGF-fordon blir allt vanligare på vägarna. ”När kompisarna skaffar en vill man själv ha”, berättar John Holmgren.
– Ja, vi är ju inte omtyckta känns det som. Särskilt inte när vi är ute och kör på E4, säger Hugo Lundmark och skrattar till.
Men det finns ett visst allvar bakom skrattet. De två 15-åriga killarna som Norran träffar i Kusmark denna soliga majdag lever bara sina drömmar. På gården står tre LGF-fordon (Långsamt Gående Fordon), två EPA-traktorer från 1957 och en nyare A-traktor. De två kompisarna berättar att de lagt tusentals timmar på att rusta upp och meka med sina fordon.
Det som började som ett intresse har nu blivit en livsstil. När de åker ut på vägarna är det inte för att jävlas med medtrafikanterna, det är för att leva livet. Livet bakom ratten.
– Alla andra har ju en EPA, så då känner man att man vill ha en själv också och det blir ju en väldig gemenskap. Det är en väldigt kul grej att hålla på med, säger Hugo och John tar vid:
– Det är väldigt roligt, man kan köra runt och träffa folk. Sen är det roligt att skruva i dem också för då lär man sig mer om bilar, säger han med lyster i ögonen och fortsätter:
– Man kan ta sig vart man vill själv, det tar bara lite tid.
Ja, det här med att det tar tid. Hur upplever ni att det är på vägarna, känns det som att många är arga på er?
– Det blir lite konstiga omkörningar ibland och en gång följde en kvinna efter och skällde ut mig för att jag körde sakta, berättar Hugo.
– Man känner ju hur arga folk är när de ligger bakom, men vi kan ju inte göra så mycket åt att det går sakta, fortsätter John.
Är ni rädda när ni är ute på de stora vägarna?
– Det som känns farligast är när folk kör fort och kanske inte uppfattar att vi kör i 30 kilometer i timmen. Om det samtidigt är snörök kan det kännas lite farligt, säger Hugo.
Hugo Lundmark visar interiören av sin ögonsten, en Volvo Duett från 1957. ”Jag har gjort allt jobb själv, skulle tro att jag lagt 2500 timmar på renoveringen”, berättar han.
Men det här ska inte bara handla om livet på vägarna. Tiden bakom ratten är minimal jämfört med tiden de lägger på sina fordon med blåstället på. Hugo har kommit långt med renoveringen av sin ögonsten, en Volvo Duett från 1957 som kostade honom 25 000 vid inköp men som efter den är färdig lär värderas till närmare 100 000 kronor.
– Ja, det är ju en dyr hobby, haha. Bilen är ju inte gratis och sen ska man ha extradelar, säger Hugo.
Hur har du råd?
– Jag får låna pengar av pappa, men sedan får jag betala tillbaka när vi säljer den. Pappa hjälper till att meka också, det är kul att få jobba tillsammans med honom.
John Holmgren berättar att intresset för EPA-traktorer övergått till en livsstil. Bakom honom kompisen Hugos röda A-traktor.
Ett transportsätt att ta sig mellan plats A och plats B. En livsstil med gemenskap, renovering och skratt. Men något som också är gemensamt för ungdomar med LGF- fordon är att ljudet är viktigt. Det ”ska vara” hög musik och vibrerande basgång – något som nästan blivit en tävling.
– Ibland brukar vi träffas utanför skolan och då vill man få hela byggnaden att skaka. Det spelar ingen roll vilken musik det är. Jag försöker att inte spela så högt bland folk, man vill ju inte göra folk argare på oss än vad de redan är. Det lever ju om gode mycket inne i bilen också, säger John.
Doftgranarna hör till – det ska lukta gott. Belysningen och musiken är också viktiga.
Är det viktigaste att ljudet hörs utanför bilen än inne i?
– Jo, det kan ju bli så men jag kör inte runt på högsta volym för man måste ju vara försiktig med hörseln, säger Hugo.
Tror du att motorintresset kommer att hålla i sig när du blir äldre?
– Ja, det tror jag absolut. Inte för EPO:r kanske men för gamla bilar, helt klart.