Hur kommer det sig att barn väljer halvdåligt filmade youtubevideor framför barnprogram?
Låt oss anta att mina barn skulle äta kvällsfika framför tv:n – vilket såklart aldrig skulle hända *blink-blink*, men ni fattar poängen – då skulle de med en hög sannolikhet välja att kolla på Youtube istället för det breda utbud av underhållning som finns att tillgå. Alla tre, i åldrarna 6, 4 och 2, väljer alltså hellre en hemmafilmad video där en person blandar färgglada prylar till en slemmig gegga än att kolla på ett faktiskt barnprogram med handling.
Visst är det märkligt? I efterhand tänker jag att höjden av värdelösa barnprogram kom i min tidiga ungdom. De där som hade en stil som påminde om Picassos senare verk med hypersnabba klipp och en berättelse som varken hade sensmoral eller story. Förmodligen var det ju någon med ansvar på de olika barnkanalerna som faktiskt trodde sig veta vad barnen ville ha och lät detta produceras. Sedan visar det sig nu att de lika gärna hade kunnat ställa fram en billig videokamera i någons lekrum och låta bygdens alla barn sköta resten.
Eller är det så att då var då och nu är nu och att livet för ett barn på 10-talet är så pass aktivt att underhållningen måste kompensera och bli mer passiv?
Mer troligt är kanske att detta bara är en fas som mina barn går genom just nu, men fenomenet väcker likafullt tankar. Särskilt eftersom det är ett mikrokosmos av det som sker med underhållningsbranschen i stort: förlegade strukturer som krampartat försöker hålla kvar vid sitt produktionsmonopol bara för att se sig omsprungna av en någorlunda skicklig tonåring med en mobilkamera.
Är det egentligen så att vi bör ha ytterligare en klassificering? En kategori som är för underhållningen vad underhållningen är för konsten? Mer om detta nya ramverk i en framtida krönika!