Hur kommer kulturskolans förändringar egentligen att påverka framtidens spelsugna barn?
Det är få frågor som diskuterats så intensivt som kulturskolans framtid. Norrans insändarsidor har regelbundet pyntats med frustration och i Facebookgrupper har namninsamlingar organiserats.
Det har gått sex månader sedan beslutet som startade den brinnande debatten infördes – elever får inte längre spela instrument på lektionstid.
Men vad har hänt sedan dess? Hade kritikerna rätt? Eller är det så att barnen fortfarande får samma tillgång till sitt musikskapande?
”Våra elever får spela instrument på lektionstid”Vi bestämde oss för att ta ett helhetsgrepp, vrida och vända på strängarna, samtala med lärare, beslutsfattare och elever. Fram träder en bild av en kulturskola som skälver, där utmaningarna är många och musiklärarna för få.
150 barn har slutat sedan det stod klart att de inte får spela på lektionstid, ytterligare 400 står i kö och väntar på att få lära sig ett instrument. För ett år sedan var siffran 250.
”Vi befinner oss mitt i förändringen – men det kommer bli bra”Vi vet att kulturskolans nya, bredare riktlinjer klubbades igenom i kommunfullmäktige 2017. Vi vet också att kulturskolans budget är densamma, trots att de nu också ska erbjuda fler kulturuttryck. Vi vet också att politiker hänvisar till skolverkets skärpta regler och garanterade undervisningstider – att de helt enkelt måste göra på det här viset – men hur kommer det sig då att grannkommuner som Piteå väljer att göra tvärtom?
Det har bara gått ett halvår, och än är det omöjligt att säga exakt vad det här kommer få för konsekvenser. Beslutsfattarna talar om mer kultur till alla, att kulturskolan ska bli en större del av den ordinarie undervisningen, och kanske kommer vi om ytterligare fem år sitta här och konstatera att ja, det var en vinnande väg.
Samtidigt går det inte att skaka av sig en enda bild – kulturskolans instrumentförråd, där dammiga fioler, trumpeter och cellos tålmodigt väntar på ivriga barnhänder. För några år sedan gapade hyllorna tomma, stråkarna lånades ut till elever som ville lära sig spela. Nu finns samma musikkärlek hos barnen, men inte lärare som kan ta emot dem.
”Jag tycker inte vi slår undan benen för musikintresserade elever”Vi vet inte vad de växande köerna innebär, men vad vi vet är att det behövs tid, lärare och pengar för att barn ska lära sig ett instrument från grunden. Om inte det erbjuds på kulturskolan, vart ska de då vända sig? Hur ska fler källarband kunna växa fram i Skellefteå, om det inte finns en grund att stå på? Och kommer vi att gå miste om stora musikaliska röster, för att de en gång blev placerade i en kö som aldrig tog slut?
I framtiden vill jag kliva in i kulturskolans förråd – och då vill jag att varenda hyllmeter ska vara tom.