Andras oro kan faktiskt bli ett ljus i mörkret.
Bilen såldes för ett år sedan. Å andra sidan var den inte mycket att ha, ett ständigt återkommande reparationsobjekt bara. Fast vem vet? Kanske blir det ett fordon igen någon gång i framtiden. En miljövänlig sort som går på el eller fossilfri diesel och som samägs med en annan familj.
- Min äkta hälft saknar bilen, men det gör inte jag, förklarar Elin Lundqvist Burlin som ägnat det senaste året åt att ta sig upp ur avgrund, lika mörk som kvällshimlen utanför köksfönstret.
- Jag fick en sådan fruktansvärd klimatångest.
Elins klimatångest blev till slut så svår att hon måste få hjälp av en psykolog.
Det sägs att många drabbas av just detta, just i dessa tider. En gnagande oro framkallad av de senaste årens skogsbränder, torka, stormar och alla miljarders biljoners mikroskopist små plastbitar som svävar omkring i världshavens oändliga blåhet och hotar allt liv.
"Jag har blivit bättre, men kan ändå inte låta bli att tänka svart om framtiden."
Många tänker bort sin oro: "En resa till Thailand, visst har jag gjort mig förtjänt av det. Vad jag än gör så är det ju ändå bara en fjärt i rymden." Så bokar man sin biljett och undviker att tänka på koldioxidutsläpp tills man kommer hem igen, brunbränd och fin.
Elins ångest gick inte att tänka bort på det där lättsamma sättet. Den bara malde på, särskilt nattetid. Efter en period då hon haft extra svårt att sova kontaktade hon en psykolog för att få hjälp.
- Jag har blivit bättre, men kan ändå inte låta bli att tänka svart om framtiden.
Trots samtalen med psykologen, trots att klimathotet har blivit en fråga som diskuteras dagligen i olika medier, så är Elins syn på mänsklighetens framtid ett stort mörker. Katastrof - det är vad hon tror kommer att hända. Det enda som skulle kunna rädda oss är om det uppfinns ett sätt som gör att koldioxiden kan sugas upp ur atmosfären och lagras på något sätt.
Barnens framtid. Det är vad allting handlar om.
- Jag är inte rädd för döden, då finns ju mamma där. Alla är vi stjärnstoft och ingår i kretsloppet, men jag tänker på barnen. Har de någon framtid alls?
Som en utomstående som bara känner till små glimtar av Elins liv - att hon syr nya kläder av gamla, att hon cyklar och/eller åker buss till förskolan i Myckle och jobbet inne i stan, att hon tvättar håret med bikarbonat istället för schampo - så känns det lite märkligt att höra att just hon drabbats av en klimatångest som tar sig så svåra uttryck som sömnlöshet.
Elin är ju en person som gör just det som så många efterfrågar just nu: Hon gör någonting själv. Har dessutom gjort det väldigt länge. Att använda det som redan finns är inget nytt i hennes liv. Som att sy nya kläder av gamla och tapetsera med gamla tidningar istället för nya tapeter.
Alla dessa kan-själv-kunskaper har hon haft med sig sedan barndomen. Och nu, när hennes mamma just har dött och det är dags att tömma hennes lägenhet, då landar kartong efter kartong hemma hos Elin för här slängs ingenting. Allt kan användas igen på något sätt, av någon.
- Tre av mammas tröjor har jag sytt en flickklänning av.
- Jag har alltid haft en stark känsla för miljön och förra året började jag läsa på mer, på sociala medier, började följa båda Greta Thunberg och Per Holmlund på Twitter och blev vettskrämd för barnens framtid.
- Vi är redan för många, jorden klarar inte av fler människor och alla kan inte bo här i norr.
Det har börjat ljusna lite grand i Elins sinne, men den riktigt stora vändpunkten kom när hennes pappa ringde och glatt berättade om sina nya resplaner. Han hade just bokat en flygresa. Härligt va!
"Alla är vi stjärnstoft och ingår i kretsloppet, men jag tänker på barnen. Har de någon framtid alls?"
Elin tyckte inte alls att det var härligt. Hon blev så vansinnigt arg.
- Flyga! Det är ju det värsta! Hur kunde han? Tänkte han varken på barn eller barnbarn?
Nu började hennes närmaste reagera. De förklarade att hon inte kunde gå på sin pappa på det där sättet: ”Det här med klimatet … du måste göra det på ett annat sätt. Engagera dig i någon förening eller gå med i något parti om du vill att det ska bli en verklig förändring.”
Elin är sedan tidigare medlem i Naturskyddsföreningen och efter att hon berättat om sin klimatångest i några insändare i Norran så tog Miljöpartiet kontakt med henne.
- Ingegerd Saarinen ringde och frågade om jag ville arbeta i partiet.
Nu har det alltså gått dithän att denna kvinna, som anser att det samåks på tok för lite i de här trakterna (det är ingen skam att vara flera i samma bil) har fått sitt livs första kommunpolitiska uppdrag.
- Jag har blivit ny ledamot i nämnden för support och lokaler.
I och med detta så är Elin på väg in i något helt nytt, i ett forum där det borde finnas en hel del att säga om både klimat, återbruk och minskat resursslöseri.
Och framtiden då, den som kanske inte ens finns om hundra år om de värsta prognoserna slår in, hur blir det med den?
- Jorden kommer alltid att överleva. Försvinner människorna så kommer den att återhämta sig, fast det kommer att ta många tusen år.
Men faktum är att det dykt upp ett litet (mycket litet) hopp även hos Elin. Det lilla, lilla hoppet bygger på en enda sak, att så många andra börjat bli minst lika rädda som hon själv. När vattenbrist och bränder står och bankar på den egna ytterdörren, då börjar allt fler oroa sig allt mer.
Frågan är bara om det verkligen räcker.
Att grubbla och ängslas, skapar det förändring?
Att hoppas på ett tekniskt mirakel, kan vi slå oss till ro med det?
Svaret är nej på båda frågorna, enligt Elins sätt att se på saken.
Att tänka på miljön är en sak. Men att känna för den så starkt så att det känns i själva hjärtat - så starkt att det förändrar den egna livsstilen - dit är vägen lång.
Gamla tidningar blir tapet och gamla kläder blir nya kläder.