Kumpula berättar att klockan var strax efter tre på natten när han och kollegan anlände till fikakuren på 814-metersnivån efter att ha varit längre ner i gruvan.
– Kollegan, som skulle börja jobba ett par timmar senare, skulle sätta på kaffet tillförmiddagsskiftet. Jag satt och kollade på telefonen.
– Då brakade det lös. Kollegan tappade balansen när han höll på att hälla vatten i kaffekannan, och jag glider ner från soffan. Det dånar, skakar och tavlorna åker ner från väggen.
Kumpula säger att han just då inte hann tänka så mycket.
– Kollegan tittade på mig och sa att nu är det dags att sticka. Vi tog på oss gruvhjälmarna, sprang till bilen och körde upp, säger Kumpula.
Upp ur gruvan är det några kilometer till öppningen från nivån de befann sig på.
– Det går ganska fort att köra. Man hörde i bilen att det mullrade när vi körde uppåt, det lät som ett åskväder. Men vi märkte inte av något ras eller bergutfall.
– Jag hann tänka på allt möjligt, att vi måste hålla lugnet. Men vi var rätt lugna båda två. Och hur vi skulle agera om det började rasa ner på bilen eller framför oss. Men allt gick lugnt och säkert till, säger Kumpula.
Det finns skyddsrum, räddningsrum och kammare i hela gruvan som är tydligt utmarkerade, berättar Kumpula och menar att man får vara beredd mer än rädd.
– Sådant här kan ju hända men när det började skaka som det gjorde tänkte vi att vi inte kan vara kvar. I samråd med styrcentralen och våra kollegor tog vi beslutet att åka upp.
Några av kollegorna befann sig ännu längre i gruvan på 1 365 meter ner i gruvan på den nya spårnivån.
– Vi hade hela tiden telefonkontakt om var de befann sig och telefonkedjan fungerade bra från första till sista steg. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd, men det var direkt när det smällde. Sedan växlade det över.
– Jag var lite skärrad när vi kom upp. Vi samlades på återsamlingsplatsen och då kickade adrenalinet in. Men vi tog en kaffe tillsammans och surrade samtidigt som vi inväntade ny information. Cheferna ringde och kollade så att vi var ok och hur läget var.
Nu är han på väg till stugan tillsammans med en av kollegorna som var med under jord.
– Det här var planerat sedan länge att åka dit men det känns lite extra skönt, efter en sådan här avslutning på natten, att åka till Tornedalen och att andas lite frisk luft, säger Jonny Kumpula.