Vi träffar Therese Paxborn, 35 år, i hennes bostad i Kalix.
Det märks att det snart är jul. Granen står vackert klädd i ett hörn i vardagsrummet och på TV pågår ett julprogram för barn. Större delen av huset är pyntat med tomtar och glitter.
Normalt är julhelgen en högtid när familjer samlas och umgås men för Therese Paxborn och hennes familj blir det en annorlunda jul i år. Det här blir hennes första utan sin mamma.
För drygt fyra månader mördades Thereses mamma av sin make.
Det var klockan 03.00 som det ringde på dörren hos Therese. Utanför dörren stod två poliser.
– Då förstod jag att något allvarligt hade hänt. Poliserna sade att min mamma har hittats avliden och att en person är frihetsberövad. Jag frågade direkt vem men den frågan svarade inte poliserna på.
Den misstänkte har erkänt mordet.
Hon frågade vad som hade hänt med mammans hund Donna. Då gick en av poliserna till bilen och hämtade Donna, 4 år – en chihuahua som var mammas lilla älskling. Donna har nu flyttat in hos familjen Paxborn.
Therese Paxborn vet nu nästan allt vad som hände sin mamma den här kvällen i augusti.
– Det min mamma utsattes för var fruktansvärt brutalt, säger hon och fortsätter:
– Men det finns saker jag inte har fått svar på ännu och kanske aldrig kommer att få. Som hur länge fick hon lida och känna dödsångest. Och framför allt varför han dödade henne. Jag fick inga svar under rättegången i alla fall.
Hon satt med under hela rättegången förutom vid ett tillfälle.
– När rättsläkaren hördes gick jag ut. Jag ville inte se bilder på min mammas kropp och höra var att 39 knivhuggen träffat henne. Jag vill minnas min mamma som den hon var medan hon levde.
Det var Therese som förde familjens talan under hela processen.
Hon säger att hon själv inte hunnit bearbeta sorgen ordentligt. Tiden har gått till att ta hand om parets två barn, 3,5 år och 7 månader, två hundar och några katter.
Hon är för närvarande mammaledig från sitt jobb som läkarsekreterare på Kalix lasarett.
– Tiden räcker inte till.
Barnen är det viktigaste för Therese Paxborn, precis som det var för hennes mamma.
– Mamma levde verkligen för sina barn och framför allt barnbarnen. Mamma var så glad tiden innan händelsen. Hon hade just blivit sjukpensionär och hon såg verkligen fram emot att kunna umgås med barnbarnen och familjen extra mycket. Hon har alltid längtat efter barnbarn, det var liksom hennes kall. Hon kom ofta förbi då hon hade bakat.
Therese och mamman har genom åren haft en bra kontakt och pratats vid flera gånger i veckan.
– Hon avgudade sina barnbarn. Hon trivdes i rollen som ”mommo”, som hon kallades.
Thereses mormor avled av ålderdom en månad innan mamma Maria mördades.
– Min mormor betydde väldigt mycket för mig liksom min mamma betydde för mina barn.
Vad säger du till dina barn om varför inte Maria, eller mommo som hon kallas, kommer och hälsar på er längre?
– Jag har sagt att hon bor där uppe bland stjärnorna. Sonen Vidar, 3,5 år brukar titta mot stjärnorna och ropa "Hej mommo".
Theresa tar av sin glasögonen och torkar tårarna. Relationen mellan hennes barn och mommo är ett känsligt ämne som rör upp känslor.
– Det är fruktansvärt tungt. Vidar frågar "vad är det med min mamma" flera gånger om dagen. Jag försöker hålla mitt eget mående inombords men barnen fattar mer än man tror, säger Therese Paxborn.