En av grisarna på gården lugnas av räddningstjänstens Mikael Lundgren.
Vi webbredaktörer sitter i navet på redaktionen och sköter sköter bland annat den omedelbara omvärldsbevakningen, som när olyckan är framme eller när det bränner till. Vid det här laget har även det nyaste tillskottet i gänget (jag) hunnit bevaka de mest hjärtskärande händelserna.
Oftast går det förvånansvärt bra. Det mesta går att hantera medan jobbmössan är på, men visst kan det otäcka stanna kvar på ett sätt. Samtidigt är vi såklart förskonade jämfört med räddningspersonal, polis och framför allt de drabbade. Den där morgonen i september när nästan 600 grisar brann inne tänker jag fortfarande på ibland. Den har stannat kvar.
”Det värsta som kunde hända”
Rökpelaren syntes redan efter jag hade svängt av E 4 och grusvägen genom Kågemarken bar spår av tunga fordon. Framme vid gården låg brandröken tung i luften. Stallbyggnaden stod i full brand och av foderhuset återstod nästan bara skelettet. Senare fick jag höra att branden ska ha startat där, vandrat längs en foderkanal (över en väg) och in till grisarna. Jag kom närmare, undrade för en sekund vad det var som lät, och förstod att det var djuren som fortfarande levde som skrek.
Räddningstjänst från Skellefteå, Byske, Skelleftehamn och Bureå kämpade på för fullt. Stora vattenmängder användes och marken luckrades upp. Samtidigt strosade svärtade grisar omkring och bökade i gyttjan, till synes ointresserade av kaoset runtomkring. Kort därefter ljöd skotten från stallbyggnaden och tjuten därifrån upphörde. Tack och lov, var allt jag kunde tänka.
Men usch att ta på sig en sådan sak. Jag har inget annat än beröm för rökdykarna som gick in.
Beväpnade gick rökdykarna in för att förkorta de stackars djurens lidande.
Tillbaka till redaktionen, sammanställa material och ut i bilen igen. Kollegan Elin Ala körde medan jag kraxandes försökte förbereda mig inför mötet med pappan till lantbrukets vd. Han tog snällt emot oss och visade oss runt bland förödelsen. Han var såklart förkrossad. Många av grisarna som strosat runt på morgonen hade fått avlivas då.
Den enda ljusglimten i denna historia är de inblandades jävlar anamma. Redan där i ruinerna var pappan fast bestämd – verksamheten skulle byggas upp igen. Jag lät en tid passera innan jag tog kontakt med vd:n och då hade arbetet kommit långt.