”Kalvarnas bås rengörs varannan dag,” säger Linda.
– Jag försöker lära våra barn att planera om de till exempel vill åka till en kompis, säger Linda Abrahamsson.
Sedan 2016 driver hon och hennes man Henrik Markström Helima lantbruk i Lillkågeliden, en liten by med en handfull hushåll. Lanthandel och tankstation finns i Storkågeträsk, cirka fem kilometer från byn.
De minsta barnen, Sara som är sex och ett halvt år och åttaårige Erik åker buss till Kusmarks skola. Samuel, som är 14 år, går skola i Byske. Han åker dels taxi, dels buss och äldste sonen Oskar, som är 17 år, har valt att gå i sin mammas fotspår. Han studerar vid Naturbruksprogrammet, Lantbruk i Umeå där han bor på veckorna.
Den här veckan är det skollov och Oskar är hemma för att hjälpa till på gården.
– Han är en klippa, säger Linda.
Hon och Henrik arrenderade gård tidigare, men ville ha något eget. De tvekade inte men med fyra barn, där tre bor hemma, krävs en del planering kring familjeliv, djur- och gårdsskötsel.
– Det här är en livsstil en drivkraft att ha egen gård och jag kan väl säga att Sara tillbringade hela sitt första år i en barnvagn, säger Linda och skrattar.
Hon och Henrik har uppdelade arbetsområden och Linda säger att det mesta flyter på. Visst kan det köra ihop sig ibland, men man hjälps åt i byn.
– Vi har fantastiska grannar och föräldrar emellan på landsbygden hjälps åt, säger Linda.
Vardagarna börjar 05.45. Linda väcker barnen och ser till att de får frukost. Henrik har redan gått iväg till djuren. Sedan börjar Linda mjölka.
– Det är alltid jag som mjölkar på morgonen och det tar ungefär två och en halv timme, säger hon.
De har valt att rörmjölka, vilket betyder viss manuell hantering. De mjölkar två gånger per dag. Först rengörs varje spene noggrant, sedan fästs mjölkaggregat vid spenarna. Aggregaten flyttas från ko till ko med hjälp av en skena i taket.
Det tar tid, men de säger att det funkar bäst för dem.
Mjölkningen på eftermiddagen sköts av personen som är anställd på halvtid. Då kan familjen gå ut och äta, gå på bio, hockey eller annat, utan att behöva tänka på kvällsmjölkningen.
När Linda morgonmjölkar skjutsar Henrik de två yngsta barnen till skolbussen. Samuel åker taxi till Drängsmark, sedan buss resten av vägen till Byskeskolan.
Som tidigast är han hemma strax efter fyra på eftermiddagen, i sämsta fall strax före klockan fem.
– Men jag skulle aldrig vilja bo i stan, säger Samuel.
Uteliv är prioriterat. Familjen åker utför, kör skoter och gör utflykter när tid finns.
Klockan har passerat tolv och Linda har börjat förbereda lunchen.
– Den är knutpunkten för oss. Då träffas alla i familjen som är hemma, säger hon.
Efter lunch blir det utebad.
Henrik har inte synts till. En kedja till fodervagnen har gått sönder. Det måste fixas – direkt.
Han dyker upp efter en stund och säger att allt gått bra. När det gäller livspusslet tycker han att det rullar på.
– Min drivkraft är att producera livsmedel och kunna leva på det och allt måste fungera, säger Henrik och fortsätter:
– Det bästa är när korna mjölkar bra.
Barnens kompisar bor i andra byar. Det blir en del körning, men ingår i vardagen, menar de.
– Min egentid med Henrik är minimal, men så är det, säger Linda och tillägger med ett skratt och med glimten i ögat:
– Som förälder brukar man säga att barnen går först, men för en bonde är det djuren som går först.