Jag har alltid gillat att träna, men de sporter som lockat mig har nästan alltid innehållit en boll av något slag. Att bara springa har inte varit min grej. När löpning stod på schemat i skolan var frustrationen stor då klasskompisar som aldrig sprang en meter på fritiden och ägnade stora delar av rasten i rökrutan ändå susade förbi innan vi ens nått ”militärbron” halvvägs till Ersmark. Det var helt enkelt inte rättvist. Själv kände jag mig tung i kroppen och trots att jag tränade en hel del på fritiden så var konditionspassen en mardröm.
På gymnasiet gjorde jag några hyfsade lopp på gympan när vi sprang Broarna runt, men någon stjärna var jag sannerligen inte och framför allt var löpning tråkigt. Och inte blev det bättre när knäet började trassla. Under ett tiotal år kunde jag knappt springa mer än två kilometer innan det tog stopp. Jobbarkompisar briljerade på ”Broarna runt” och vår vd uppmanade att försöka slå hans bästa tid – ”så bjuder jag på lunch”. Jag kämpade på men nådde aldrig ända fram.
Men så för ett år sedan ändrades allt. Jag bestämde mig för att inte acceptera situationen längre och började successivt bygga upp knäet och övriga kroppen. Först med långa promenader, som sedan övergick till löpning och styrketräning. Lyckan var total när jag för första gången lyckades springa åtta kilometer utan att känna av vare sig knäet eller några andra skavanker. Nytt rekord! Milen, som alltid känts ouppnåelig, var plötsligt inom räckhåll och känslan i kroppen när jag nådde även denna gräns gav en rejäl kick.
Årets höjdpunkt var Lidingöloppet som flera från jobbet deltog i. Hjärtat slog dubbla slag när startskottet gick och vi gav oss ut på den tuffa banan. Visst var det jobbigt, men också roligt när man kom i mål efter 15 km och fick medalj och kände en sådan gemenskap med alla andra som också kämpat sig fram och övervunnit sitt eget tvivel längs vägen.
Plötsligt är löpningen något jag ser fram emot och längtar efter, vem hade kunnat ana det? Men det är inte framför allt jakten på en bra tid som lockar, utan känslan i kroppen när man gett allt och hur sinnet fylls av frid när kroppen bara flyter fram och man kan njuta av stillheten och allt det vackra i naturen. I en tid då vi ständigt är uppkopplade och skallen är fylld av information och krav har löpningen blivit en ventil som får mig att klara vardagen och må bra i både kropp och själ.
Vad behöver du för att må bra? Ta dig tid att fundera över det och skapa förutsättningar för att göra mer av sådant som ger dig energi – det är en investering som du aldrig kommer att ångra.