Fr v. Lin Hamie, Ally Norberg, Dexter Videmy, Hooyra Khan, Saga Lundberg, Theo Lindberg Persson
Morgonkaffet i vanlig ordning.
Lin Hamie, 10 år, tycker Sonja är snäll och omtänksam.
Visar upp Smaragdens mål hon varit med och skapat.
Väggen har Sonja målat för många år sedan.
Kärleksfulla teckningar från barnen.
Norran öppnar dörren till Smaragdens Fritidshem i Kåge och möts av glada barn. Utanför fönstret övar de på sånger inför skolavslutningen. Med mintgröna naglar, rosa läppstift och glittrande t-shirt står hon vid personalrummet och hälsar glatt. En värmande atmosfär cirkulerar kring Sonja "Glitter-Sonja" Hedqvist. Sitt smeknamn fick hon av barnen för längesedan.
– Man kan ju undra varför, säger hon, skrattar och pekar på sin glittriga tröja.
Sonja var bara 14 år gammal när hon blev fast besluten att utbilda sig till fritidspedagog. På 50 och 60-talet var det vanligt att barnen, vars båda föräldrar arbetade, bar en hemnyckel kring halsen. Med den kunde de vänta i hemmet tills föräldrarna slutat jobba.
– Min egen uppväxt med heltidsarbetande föräldrarna och erfarenheter av att vara ett "nyckelbarn" sporrade mig än mer. Jag avskydde att vara själv i ett tomt hus och jag visste bara att fritidspedagog var mitt framtida yrke. Det där är viktigt tänkte jag, säger Sonja.
Krokig väg
Hon gick andra kullen på den tvååriga Fritidspedagogutbildningen i Sundsvall. Året var 1972. Men vägen dit var lång och krokig. Det fanns ett antal antagningskrav, varav ett var betyg inom musik. Men Sonja saknade det. Fast besluten att söka utbildningen stampade hon in till dåtidens kommundirektör för att beklaga sig, vilket visade sig vara ett lyckat möte. Direktören lät henne gå gitarrlektioner i ett års tid för att sedan spela upp och få sitt betyg.
Det har varit mitt kall i livet
Efter hårt arbete blev Sonja till slut antagen, men vid uppropet upptäckte läraren att hon bara var 17 år gammal. Förskräckt påpekade han inför alla att hon behövde vara 18 år. Hon påpekade kvickt tillbaka att det inte alls fanns någon åldersgräns.
– Hoppsan! Det måste jag undersöka sa läraren till mig, och sedan den dagen var åldersgränsen 18 år. Därför blev jag också den yngsta antagna på utbildningen, säger Sonja och skrattar.
Vad har motiverat dig att vara kvar så länge?
– Jag kan inte tänka mig något viktigare. Barnen kan känna sig trygga med att vi finns. Så mycket som vi plåstrar, tröstar och ger trygghet. Vi finns alltid där. Jag har fått jobba i en verksamhet där alla lever i symbios. Städet, vaktmästarna, matbespisningen, bibliotekarierna, lärarna, rektorn, alla samarbetar här. Därför känns det underbart att gå i pension när skolan är på topp.
Hur skiljer sig arbetet då, från nu?
– När jag började 1974 var vi två pedagoger på 15 barn och vi hade mycket barnfritid som det kallades då. Alltså planering. I dag är vi fem pedagoger på 87 barn och sex timmar planeringstid i veckan. Men jag älskar det! Tack vare vårt organiserade och välstrukturerade arbete är det inga problem.
Vad kommer du sakna när du går i pension?
– Det sociala, arbetskamraterna och självklart barnen. Morgonkaffet också, det är välsignat. Men jag har bestämt att jag ska vikariera i höst, då får jag det bästa av två världar. Än kan jag inte riktigt släppa taget.
Vad ska du ägna dig åt framöver?
– Jag och min make kommer att segla i Kroatien. Jag älskar att segla! Läsa böcker och måla ska jag också göra, och vikariera lite. Nya dörrar kommer öppnas, att gå i pension blir bara en port mot något nytt.