Elin Hällberg och Malin Hällberg saknar mamma Carola och tänker på henne varje dag.
Den 17 mars 2021 kommer Elin och Malin aldrig att glömma. Då kom samtalet från polisen om att det hittats en död kvinna i Fällbäcken och några dagar senare identifierades hon som Carola Hällberg, som försvann från sitt hem i Kåge den 12 december 2020.
– Det var ett fruktansvärt besked att få, men för oss var det livsviktigt att mamma hittades. Det var så tärande att leva i ovisshet, säger Elin och får medhåll av storasyster Malin.
– Man var i ett vakuum innan man visste var hon fanns. Allt var grått och man såg henne överallt, fastän det inte var logiskt. Det var viktigt att få ett avslut.
Nu har det gått drygt ett år sedan Carola hittades. Vi träffas hemma hos Malins familj i Kåge, ett stenkast från föräldrahemmet. Familjen har tagit sig igenom begravningen, första julen, första födelsedagen och andra viktiga familjehögtider där det tidigare var Carola som var den givna medelpunkten.
– Vi har försökt träffas och vara nära varann vid sådana speciella datum, vi försöker skapa oss nya minnen och gärna göra något roligt tillsammans, berättar Elin och ställer ner kaffekoppen på soffbordet som består av en stor kista i massivt trä.
Carola Hällberg försvann för sitt hem i Kåge den 12 december 2020.
På en byrå på andra sidan soffan står ett inramat fotografi med en leende Carola och det märks att mamman fortfarande är en viktig del av familjen.
– Jag kan känna mammas närvaro ibland. Jag får en känsla av att någon killar mig håret, precis så som hon alltid brukade göra när jag var liten, säger Elin.
– Jag känner framför allt igen henne när jag ser andra som är precis som hon. Som vår morbror, någonting av mamma finns kvar i honom och det gör mig alldeles lycklig, säger Malin och går iväg en sväng för att stoppa om sönerna Lincoln och Collin.
Malin Hällberg och Elin Hällberg.
Hur har ni tagit er igenom det här första året?
– Det har varit jättetufft, både att gå igenom begravningen och inse att hon nu ska vandra vidare och även när vi skulle gå igenom hennes saker. I början var det jättejobbigt att träffa folk eftersom jag inte orkade vara mitt vanliga, glada jag, säger Elin och klappar om hunden Xindy, en brunvit kooiker som är mattes ögonsten.
Carola Hällberg är begravd på kyrkogården i Kåge.
– För mig var det länge jobbigt att åka förbi Boviken, där bilen hittades, det var en mörk plats för mig. Sedan har jag haft dåligt minne och känt mig mentalt dränerad. Ett tag var jag känslomässigt avstängd och det känns som att jag först nu börjar vara tillbaka i mig själv, säger Malin, som åter slagit sig ner i den svarta skinnsoffan.
– Det är svårt att veta när man ska återgå till det normala, när är det ok att känna sig lycklig igen? Man fick dåligt samvete när man var glad, det tog lång tid att inse att det ska ju gå framåt. Mamma hade velat det också.
Malin Hälberg och lillasyster Elin minns tillbaka på året som gått.
I höstas hörde ett produktionsteam av sig till Elin och berättade att de skulle göra en dokumentärfilm om Missing people, som fyller 10 år i år, och att de ville fokusera på fallet Carola. Dokumentären heter "Sluta aldrig leta" och hade premiär på Discovery+ för drygt en månad sedan.
– Jag sa ja direkt, det kändes fint att de ville berätta om mammas fall. För oss var det ett sätt att bearbeta det som hänt när vi fick gå igenom allt igen. Pappa var tveksam först, men det släppte sedan, berättar Elin.
Under några intensiva dagar i mitten av december spelades dokumentären in och i samband med det fick familjen även träffa flera personer som deltagit i sökandet vid en träff i bönhuset i Boviken.
– Det var väldigt givande att få träffa alla igen, även om det kändes tungt att åka tillbaka till Boviken. Men sedan vi pratat med Missing people och de andra fick jag en mer positiv känsla för platsen, säger Malin.
– Under inspelningen fick vi bearbeta det som hänt på flera sätt och för mig var det som att man fick knyta ihop säcken och det kändes fint. Sedan var det skönt att få träffa alla som deltog i sökandet nu i efterhand, när vi inte längre är i sorg och panik, säger Elin.
Hur var det att se dokumentären?
– Det var nervöst, men jag tycker att den blev jättefin. Det är mycket fokus på det enorma stöd vi fick, som betydde så mycket för oss, och även den viktiga roll som Missing people har, säger Malin.
Missing people utanför bönhuset i Boviken i samband med sökandet efter Carola i december 2020. Fallet har även uppmärksammats i en dokumentärfilm.
Döttrarna berättar att familjen hanterat sorgen på olika sätt under året som gått. Den tredje systern, Jenny, bor i Göteborg, men de försöker ses så ofta det går.
– Vi kommer ju aldrig att få veta vad som egentligen hände mamma. I somras besökte vi platsen där hon hittades och jag förstår verkligen inte hur hon tog sig dit, men på något sätt gjorde hon ju det, säger Elin.
– Det var obehagligt att vara där ute på myren och veta att mamma legat där ensam. Undrar vad hon tänkte, om hon var rädd, om hon ville hem igen, fortsätter Malin.
Hur ser era liv ut i dag?
– Jag har blivit mer medveten om vad jag vill och behöver för att må bra och det har gjort att jag bestämt mig för att byta inriktning på mitt liv. Jag vill jobba med hundar och kommer att utbilda mig inom det, säger Elin.
– Nu finns viljan att göra saker igen och känslorna har kommit tillbaka. Jag har blivit bättre på att reflektera över vad som är viktigt i livet och jag har blivit bättre på att prioritera att göra saker för min egen skull, som jag mår bra av, säger Malin.
– Det var mamma dålig på, hon såg till alla andra utom sig själv, och jag vill inte hamna där. Därför har jag insett att jag måste hitta sådant som ger mig energi och jag hoppas också att jag med mina erfarenheter kan vara till stöd för andra som hamnar i samma situation.
Malin Hällberg och Elin Hällberg.
Vad saknar ni mest med Carola?
– Det är alla samtal och hennes varma kramar. Vi pratade med varann varje dag. Vi har förlorat vår trygghet och tvingats bli vuxna på riktigt, det är ett tomrum som jag inte vet vad jag ska göra med, säger Elin.
– Vissa saker delar man bara med sin mamma och det känns tomt att inte kunna göra det längre. Jag saknar hennes tokiga sida och hennes glädje, hon var navet i familjen och den som alltid styrde upp inför julen och andra träffar. Den rollen kan ingen axla på det sätt som hon gjorde, säger Malin.
– Man känner sig ensam när man tänker på att hon aldrig kommer tillbaka, men jag har samtidigt insett att den viktigaste personen i mitt liv är jag och nu kan jag äntligen se ljust på framtiden igen, säger Elin.