Noel Christoffersson gillade inte att åka skidor.
Som den där gången för snart ett år sedan när familjen hade hyrt en stuga i Kåbdalis. Det var påsklov och några dagar med härlig skidåkning stod på schemat. Första eftermiddagen struntade vi i slalombacken, utan gav oss istället iväg för att testa de fina längdskidspåren.
Maya Christoffersson kämpar fram i skidspåret.
Maya, Malin och Theo Christoffersson efter två kilometers åkning. Då var trion fortfarande vid gott mod.
Minstingen gav upp efter ungefär hundra meter, men åttaåringen och tioåringen var peppade. Vi hade kollat in spårkartan noga i stugan innan vi gav oss av och tre kilometer, som spåret var, kändes helt perfekt. Solen sken och klockan närmare sig 16, så det borde bli en lagom tur innan middagen.
Jag passade på att berätta om skidturen jag och min bror gjorde när vi var små på Kanis, Älvsbyn, då vi sa till mamma att vi skulle åka två kilometer men sedan ändrade oss och åkte milen och var borta i flera timmar. Barnen skrattade och vi konstaterade att det är ganska mycket längre än vi skulle åka.
Spåret var perfekt, snön lyste vit och solen värmde i nacken när vi närmade oss 1 km-skylten. "Hur länge är det kvar?” undrade lillasyster, som började bli less. ”Inte så länge” svarade jag och började undra om tre kilometer var i längsta laget. Vi knogade vidare och klarade av ett par präktiga backar utan några större missöden och kom så fram till nästa kilometerspassering. ”Är vi framme nu då?” undrade lillasyster igen. ”Ja då, alldeles snart. Bara en kilometer kvar” svarade jag.
TV: Intervju med Maya, 8 år, efter en mils skidåkning:
När vi kom till skylten med 3 km anade jag oråd. Spåret var ju bara tre kilometer, borde vi inte vara framme nu? Vi åkte vidare, några backar till och sedan: 4 km! Vad i hela friden? Nu blev även storebror misstänksam. ”Men mamma, spåret skulle ju bara vara tre kilometer, är vi inte framme snart?”. ”Jo, det måste vi vara. Målet är nog här framme” sa jag och försökte låta trygg och ansvarsfull.
Träden tätnade och nästa skylt dök upp: 5 km. Lillasyster lade sig ner i spåret och förkunnade att hon inte tänkte åka en meter till. Nu började paniken komma krypande. Vad skulle vi göra? Vända? Eller fortsätta? Hur långt är spåret egentligen? Fram med mobilen – 9 procent kvar på batteriet! Herregud. Solen började närma sig trädtopparna.
Till slut fick jag tag i min bror, som befann sig i stugan. ”Var är ni då?” undrade han när jag förklarat läget. ”Vi är vid en hög gran som står lite ensam”. Jag hörde själv hur illa det lät. Hur tusan skulle någon kunna hitta oss om mobilen dog? ”
”Ni kanske har åkt in på Nordenskiöldsloppet. Det går väl här någonstans?” föreslog brorsan. Det loppet är 22 mil långt och jag blev kall inombords. Brorsan ringde upp igen och meddelade att en annan gäst hört att ”de ändrat lite i spårdragningen men missat att uppdatera infon i stugan”. Underbart.
Vi stretade vidare och hann passera både 6 km och 7 km. Vid 8 km var båda barnens tålamod helt slut och tårarna nära. ”Kom igen, ni är jätteduktiga! Tänk Lilla Vasaloppet är ju ingenting jämfört med detta” peppade jag, allt mer ansträngt. Vi kämpade oss sakta fram, meter för meter, och lyckan visste inga gränser när vi äntligen nådde målet och 10 km-skylten. Samtidigt gick solen ner bakom trädtopparna.
Det var nog den längsta mil jag åkt, samtidigt som det är en upplevelse som varken jag eller barnen lär glömma i första taget. ”Mamma, nu åkte vi ju lika långt som du gjorde när du var liten” konstaterade storebror nöjt. Och det hade han ju alldeles rätt i. Enda skillnaden är att den här gången var det inte helt frivilligt...