Patrik Stål, Jeanette Karlsson och Patrik Karlsson framför det som finns kvar av huset i Jörn. Här bodde Jeanette med sina tre yngsta barn.
Det är svårt att tänka sig att det som nu är en enda stor hög med bråte och bränd, förvriden plåt för bara några dagar sedan var ett stort, vitt trähus med blå knutar. På gräsmattan ligger svarta kolbitar utspridda och bladen på vinbärsbuskarna är svedda.
Vi slår oss ner på altanen vid det lilla förrådet, det enda som nu finns kvar på gården.
– Det känns lite jobbigt att vara här. Det är svårt att ta in det som har hänt, säger Jeanette och sneglar mot det som varit hennes hem sedan 2004.
Hon har ett tufft år bakom sig, med en bröstcancerbehandling som avslutades så sent som förra veckan, och hade sett fram emot en fin sommar på hemmaplan.
– Och vi som just hade gjort klart renoveringen av övervåningen och skulle sätta igång med utsidan. Så mycket arbete som vi lagt ner och allt vi hade sett fram emot, säger särbon Patrik Stål, och lägger sin hand över Jeanettes.
– För min del är det alla minnen som känns värst. Det är ju barnens barndomshem. Dopminnen, bilder, smycken från min mormor. Sådant som inte kan ersättas, säger Jeanette.
Det ryker fortfarande och värmen känns tydligt, trots att vi sitter en bra bit ifrån. På stolen intill sitter Jeanettes son, som också heter Patrik. Det var han som upptäckte branden.
– Jag hade jobbat natt och hade just somnat när jag vaknade, om det var av röken eller branden vet jag inte. Jag såg i garderoben att det brann och sprang och hämtade en hink med vatten. Det var alldeles mörkt för strömmen var borta, berättar Patrik.
– När jag kom tillbaka var lågorna höga och jag insåg att det inte skulle gå släcka, så jag slet åt mig det nödvändigaste, mobilen, snusdosan och lite kläder, och sprang in till lillsyrran som fick panik. Sedan jag fått ut henne ringde jag 112.
Hann du bli rädd?
– Jo, nog gick pulsen upp. Men jag lyckades behålla lugnet och få ut syrran.
Patrik Karlsson vaknade av branden. Tack vare det tog sig både han själv och lillasyster Belinda ut ur huset i tid.
Larmet till SOS inkom klockan 8.11. En granne, som hade sett blixten slå ner i taket på familjens hus, slog också larm. Vid det laget hade Jeanette just kommit fram till jobbet på Furuskolans fritids.
– Min dotter Belinda ringde och skrek att huset brinner, så jag kastade mig på bilnycklarna. När jag kom hit såg det väldigt mörkt ut i fönstren uppe men jag såg ingen eld, berättar hon.
– Jag visste att katterna var kvar där inne och ville få ut dom, men vi fick inte gå in i huset. Senare lyckades en brandman får ut den ena och den andra sprang ut själv, men den hade varit länge där inne i röken och vi hade hunnit räkna bort den.
Den här bilden tog Patrik Karlsson när han såg sitt barndomshem i lågor.
Den första bilen från räddningstjänsten i Jörn var på plats 8.15 och senare anslöt styrkor från Boliden, Glommersträsk och Skellefteå. Men huset gick inte att rädda.
– Man kände sig så maktlös där man stod och såg sitt hem gå upp i rök. Jag ville bara ta en slang och springa in och försöka släcka, säger Patrik.
– Vid ett tillfälle kom en brandman och frågade om jag hade något jag var extra rädd om som de skulle försöka få ut. Det var bråttom och de behövde svar direkt. Så här i efterhand kommer jag på flera saker, men där och då stod det helt still, berättar Jeanette.
– Men brandmännen var fantastiska. De gjorde verkligen allt de kunde. Och vi fick snabbt hjälp av grannar som kom och försökte få ut grejer från garaget och hjälpa till på olika sätt, det är vi så tacksamma för.
Det som en gång var ett hem fullt av liv och kärlek är numera en rykande hög med skrot. Patrik Karlsson, mamma Jeanette Karlsson och särbon Patrik Stål blickar ut över förödelsen.
Vi går ett varv bland de förkolnade resterna av det som tidigare var familjens hus. Bland skärvorna vid en svartbränd diskhylla ligger en vit porslinskopp. Den enda som är hel.
– Ser du ser det svarta som sticker upp där? säger Patrik Stål och pekar mot något som reser sig ur askan.
– Det är Jeanettes nya spis. Barnen hade köpt den åt henne, men vi hade inte hunnit installera den. Och ”firar-flaskan” med Dom Pérignon, som äldsta sonen köpt för att fira att cancerbehandlingen var avslutad, gick också upp i rök.
Något som lyckades klara sig igenom branden var Jeanettes lampor, som hon fått av sin pappa. ”De betyder mycket för mig”, säger Jeanette.
Något som verkar ha klarat sig någorlunda bra är tre lampor som står vid altanen. De påminner om klockor av metall.
– De är byggda av delar från en jet-motor och jag har fått dem av min pappa. Så de betyder mycket för mig, jag hoppas det ska gå att blästra upp dem, berättar Jeanette.
Hur känns det att vara tillbaka här nu?
– Det är jobbigt att inte kunna gå in och bara slänga sig i soffan. Men ser ju framför sig precis hur det såg ut, säger Jeanette.
– Jag saknar att man inte kan öppna kylen och kolla om det finns något gott att äta, säger sonen.
Patrik Stål har varit ett stort stöd för Jeanette Karlsson sedan hennes hus brann ner i måndags.
Det som kanske tar mest tid nu är att få ihop vardagspusslet. Familjen är utspridd. Tre av Jeanettes fyra barn bor hos sin pappa i Jörn, medan katterna är inhysta hos vänner och själv bor hon hos Patrik i Ostvik.
– Det är inte lätt att försöka få ihop tillvaron. Vi behöver hitta någonstans där vi kan bo tillsammans, helst här i Jörn, och även kunna ha med katterna. De betyder mycket för mig och har varit ett stort stöd under året jag var hemma på grund av cancerbehandlingen.
Trots brandens framfart har vissa saker hållit sig mer eller mindre intakta, som den här porslinskoppen.
Familjen har varit i kontakt med försäkringsbolaget och planen är att bygga upp huset igen på samma plats. Men allt tar tid.
– Första dagen var det kaos, vi har ju förlorat precis allt. Både mitt ex och Patrik startade insamlingar på sociala medier och snabbt fick vi både kläder och skor så nu drunknar vi nästan. Vi är så tacksamma över allt stöd, säger Jeanette och blir märkbart rörd.
– Inlägget delades snabbt över hela landet och många har swishat pengar för att hjälpa till, även sådana vi inte känner. Folk är verkligen snälla. Försäkringen täcker inte allt så varje krona är otroligt värdefull när ett helt liv ska byggas upp på nytt, säger Patrik.
– Vissa har hört av sig och vill skänka möbler och det är jättesnällt, men vi kan inte ta emot dem så länge vi inte har någonstans att bo, säger Jeanette.
Att Jeanette Karlsson har stort stöd av särbon Patrik Stål går inte att ta miste på. Förrådet i bakgrunden är det enda som finns kvar på gården.
En svag röklukt ligger fortfarande kvar i luften och blandas med den söta doften från syrenbusken intill.
– Jag är bara så tacksam över att barnen klarade sig. Det visade sig att batterierna i brandvarnaren var slut, så det är något jag alltid kommer att ha koll på framöver, säger Jeanette.
– Nu ska jag försöka att se framåt, även om det känns tufft, för vi har mycket att se fram emot. Att se barnen växa upp, vi har också barnbarn på gång och så småningom hoppas jag kunna flytta in i huset igen. Nu måste vi börja på nya minnen.