Hon kan inte minnas en tid innan pappan började slÄ. Hennes mamma skriker han bara pÄ, slÄr aldrig. SmÀllarna delar han ut pÄ alla sina barn. VÄldet Àr bÄde fysiskt och psykiskt och nÀr hon fyllde femton fick hon veta att hon skulle bli bortgift sÄ snart han hittat rÀtt man.
Aliana Àr 19 Är och född i Sverige och svensk medborgare. För tvÄ och ett halvt Är sedan berÀttade pappan att de skulle Äka pÄ semester till hans hemland i Mellanöstern.
ââJag blev instĂ€ngd i ett hus och fick inte gĂ„ ut. NĂ€r det gĂ„tt flera mĂ„nader bad jag om att fĂ„ gĂ„ i skolan, men det fick jag inte. Mina förĂ€ldrar berĂ€ttade aldrig att det var en flytt. DĂ„ hade jag aldrig följt med, berĂ€ttar Aliana.
I Sverige hade familjen haft kontakt med socialtjÀnsten eftersom pappan slog barnen, men av rÀdsla för pappan hade barnen tagit tillbaka sina vittnesmÄl. Men bortsett frÄn misshandeln, att pappan ville att hon skulle ha slöja och att hon inte fick ha pojkvÀn, hade hon ocksÄ ett liv som pÄminde om mÄnga av hennes jÀmnÄrigas. Det kom dÀrför som en chock nÀr hon hamnade i en stad dÀr flickor förvÀntas stanna hemma, stÀda, laga mat och vÀnta pÄ att bli gifta. Samtidigt fortsatte misshandeln av henne och hennes syskon nÀstan dagligen.
Bad om hjÀlp
Efter nÄgra mÄnader lyckades Aliana kontakta en slÀkting i Sverige och be om hjÀlp att att komma tillbaka. SlÀktingen kontaktade socialtjÀnsten i Sverige som pratade med ambassaden och UD. Hon kontaktade Àven sjÀlv ambassaden i landet dÀr hon sitter fÄngen. Men enligt nationell rÀtt krÀvs förÀldrarnas underskrift för att hon skulle kunna fÄ ett utresetillstÄnd.
I nÄgra mÄnader hölls Aliana instÀngd i familjens lÀgenhet. Till slut fick hon börja skolan och livet blev lite lÀttare nÀr pappan Äkte hem till Sverige för att arbeta. Hon kunde plötsligt ha ett socialt liv med skolkompisar och slippa misshandeln.
ââMen sĂ„ fick min mamma reda pĂ„ att min bĂ€sta kompis Ă€r gay. Hon blev jĂ€ttearg och började skrika att min bĂ€stis skulle bli dödad och att jag ocksĂ„ skulle bli lesbisk och dödad och sedan ringde hon pappa.
Gömt passet
Pappan ÄtervÀnde frÄn Sverige för att sÀtta stopp för det liv Aliana hade börjat leva.
ââHan ströp mig och slog mig riktigt illa och sen blev jag inlĂ„st hemma i nĂ€stan ett Ă„r. Jag var sjĂ€lvmordsbenĂ€gen och tĂ€nkte bara pĂ„ hur jag skulle komma hĂ€rifrĂ„n. SĂ„ fort jag blev myndig kontaktade jag ambassaden igen, men de sa att jag var tvungen att ha mitt svenska pass och det hade mina förĂ€ldrar gömt.
För tvÄ mÄnader sedan lyckades Aliana till sist rymma frÄn familjen. Hon fick hjÀlp av en vÀn att hyra en lÀgenhet och kontaktade ambassaden igen. Det visade sig dÄ att hennes pappa anmÀlt henne som försvunnen hos polisen, vilket enligt nationell lag gör att hon inte kan lÀmna landet. Aliana kan inte sjÀlv fÄ bort anmÀlan genom att infinna sig hos polisen. Det enda sÀttet att fÄ bort polisanmÀlan Àr att hennes pappa drar tillbaka den.
ââAmbassaden har pratat med pappa och han har sagt att han ska ta bort polisanmĂ€lan och jag ska fĂ„ tillbaka mitt pass och kunna Ă„ka hem. Om jag bara kommer hem först. Men jag vet att om jag kommer hem lĂ„ser han in mig igen, och jag Ă€r rĂ€dd att han i vĂ€rsta fall dödar mig.
Tillvaron blir för varje dag allt mer omöjlig för Aliana. Hon Àr livrÀdd att pappan ska hitta henne. Hon kan inte fortsÀtta bo gömd för hon har inga pengar att betala mat och hyra med. Och utan id-handlingarna som förÀldrarna har gömt kan hon inte ta ett jobb.
SvÄrt att hjÀlpa
Hittills har hon fÄtt hjÀlp med pengar till hyran av en ideell organisation. PÄ ambassaden har de sagt Ät henne att hon ska söka sig till ett kvinnoboende i landet dÀr hon befinner sig.
ââEn feministrörelse hĂ€r i landet varnar för det dĂ€r boendet. De har berĂ€ttat att det mer Ă€r ett fĂ€ngelse Ă€n ett skydd. Ingen skulle veta att jag Ă€r dĂ€r, jag kommer inte fĂ„ ha kontakt med ambassaden och det enda sĂ€ttet att komma ut dĂ€rifrĂ„n Ă€r om jag Ă„ker tillbaka till min familj igen.
Wienkonventionen frÄn 1996 gör att svenska myndigheter saknar verkstÀllande befogenheter utanför Sverige. Det hÀr gör det svÄrt för UD och ambassaden att hjÀlpa Aliana trots att hon Àr en svensk medborgare som riskerar att utsÀttas för tvÄngsÀktenskap.
För tvÄ veckor sedan lyckades ambassaden fÄ till ett möte med Alianas förÀldrar. De skulle ses pÄ ett kafé tillsammans med personal frÄn ambassaden och prata om hur hon skulle kunna fÄ Äka hem igen.
En fÀlla
ââMin handlĂ€ggare beskrev pappa som charmerande och tillmötesgĂ„ende och att allt bara skulle vara löst om jag trĂ€ffade dem. Men jag förstod att det var en fĂ€lla, att om jag trĂ€ffade dem skulle pappa slĂ€pa mig dĂ€rifrĂ„n och ingen skulle göra nĂ„got för att hindra det, inte polisen, ingen.
Mötet blev till slut av pÄ telefon och personal frÄn ambassaden satt med Aliana nÀr hon ringde upp.
ââNĂ€r jag hörde hans röst fick jag en panikattack och kunde inte andas, sĂ„ vi fick ringa tillbaka en halvtimme senare. PĂ„ en hel timme lĂ€t han mig inte prata, han bara hotade mig, kallade mig hora, och sa att om jag reser sjĂ€lv till Sverige Ă€r jag en hora och jag kommer att arbeta som en hora.
Alianas pappa har efter detta inte tagit tillbaka polisanmÀlan om att hon Àr försvunnen. Ambassaden sÀger att de inte vet vad de ska göra. De sÀger att hon ska vÀnta lite till, och lite till. Men varken hon eller de vet vad hon vÀntar pÄ.
Fotnot: Aliana heter egentligen nÄgot annat.